Aftonbladet – 11 augusti 1854, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Underrättelser em Heine, Redaktören af Magazin fir die Litteratur des Auslandes, hr J. Lehmann, som nyligen i Paris haft tillfälle att träffa sin ungdomsvän Heine, har i sin tidning skildrat sina besök hos den sjuke skalden. Jag gick direkte, säger han, till n:0:50 vid Rue dAmsterdam. Jag hade knappt nämnt mitt namn för tjenarinnan som: öppnade dörren, förrän Heine, som läg straxt i yttersta rummet bakom en skärm och hade igenkännt mig på rösten, med stark stämma ropade: kom in, bäste L.!s I det han befallande sade åt en tjenarinna som höll på att bära fram hans frukost: Je ne veux pas dejeuner; je men veux pas! reste han sig häftigt upp i sängen för att räcka mig den ena handen, som ännu är frisk, medan den an dra är förlamad af samma sjukdom,som angripit och paralyserat honom från ryggmärgen ända till tåspetsarne. Ni kommer just i lagom tid, bäste L.,, sade han, för att ännu träffa mig på vägen till Montmartres kyrkogård, dit Rue dAmsterdam direkte leder, som ett ofullständigt lik. Efter ett år hade ni väl-redan fått uppsökamig derute;tyjag håller icke länge mera utmed dessa qval. Ända hittills har jag ännu velat lefva, ty det återstår mig ännu att bringa åtskilligt i ordning för mina skrifters bästa och i min frus intresse; men är detta gjordt, — och jag tänker att det inom ett år skall vara det, — då skiljes jag, utan att knorra, som en filosof, från denna verld. — Fran berättade mig, att han för fjorton dagar sedan varit nära att blifva ett offer ät elden. Vägg i vägg med hans sjukrum hade det nemligen brunnit i det angränsande huset vid Rue de Milan, hvilket blef fullkomligt lagdt i aska. Emedan man i hans väning först såg ingen eld, gjorde sig bans omgifning intet bekymmer; men plötsligt hörde han sjelf uppå sin bädd lågornas sprakande vid väggen; brandens buller kom allt närmare, och nu lät skaldens arma, oroliga fru bära honom, inhöljd i sin Matratzengruft, ut ur det hotade rummet och ned till husets portier, derifrån: han, ifall af .behof, kunde: bringas öfver gatan till grannarpe. .Men. grannarne, som sä länge och så mycket hade hört talas om den sjuke tyske skal den, utan att någousia ha sett honom, strömmade från alla håll till husets portier — pour voir Phomme enseveli, för hvilken de emellertid äfven ådagalade sitt deltagande på det artigaste fransyska vis. Hvar och en erbjöd sig att gifva honom skydd, och då elden hade blifvit släckt buro de honom tillbaka öfver