Aftonbladet – 9 augusti 1854, sida 2

gifna af rikedom och yppighet, endast le åt folkets laster och ofärd. Och huru litet göres icke här, för att i yttre hän seende lyfta upp denna stad, der så många rikedoma finnas! Här dväljes omkring 100,000 menniskor tränga smutsiga gator och gränder, utan rännstena: och kloaker, utan en enda öppen plats, der man kunde promenera de herrliga höstaftnarne, utan nägön ende gata, som har ordentlig stenläggning eller riktige trottoirer; jag har icke sedan jag hitkom sett er gvast begagnas på dessa gator; om vintern får reg net taga gatusmutsen, om sommaren vinden, som fö. rer den i Yarras flod, hvars vatten vi dricka och be tala med 15 rdr tunnan. Här bygges krog på krog eller såsom det i praktspråk skall leta hotell; öfverall höja de sig palatslikt och blicka stolt ned på de tarf liga hus, söm äro bestämda för andakten och den re ligiösa betraktelsen. Och äni stätligare är det in vändigt ; der finner man prakt och präl, rik förgyll ning och jättestora speglar, präktiga divaner, kana pÅer, och ungstolar. Och hit komma nu alla sam hällets medlemmar frän högt uppsatte till dagakarlen ofta ätföljda al sina i siden klädda och ej sällan a guld och diamanter strälande hustrur Se der de nöjen, som finnas, de njutningar för själ och hjerta som erbjuda sig! Flera millioner ligga oproduktiva i bankerna och ändock vill ej styrelsen tillåta enskilda personer at företaga nödiga förbättringar till vinst och reveny fö! dem sjelfva, men tillika till gagn för det allmänna. Nej, här är i sådant hänseende en stor oreda; man kö per jord, bygger sig hus utan kontroll, lägger ut dem så längt och gör gatan så smal som möjligt, på det lotterna mä bli så mycket större, då de inbringa 20, 30 till 40 pund sterl. för frontfoten (i hjertat af Melbourne 60 —100 pund sterl. pr fot), föga frägande efter den kommande generationen, ty här tänka de flesta bara på ögonblicket och sig sjelfva. Hit strömmar en emigration frän alla verldens kanter. Sjelfvå kinesen, besegrande sin fördom och öfvergifvande sitt himmelska rike, kommer hit för att gräfva guld och för att kanske en gång på allvar härifrån sprida kristendomen i sitt eget land. Han går här med sin långa hårpiska, i sin enkla drägt, allvarsam och seende hvarken till höger eller venster. Jag kan icke annat än känna en egen akt oing och tillgifvenhet för detta stilla, fredliga, arbetsamma folk; bland den myckna ondskan och oredan här gå de utan alla slags vapen; deras mi ner och ätbörder tala om frid och de stiga genast på förekommande sätt ur vägen, då de på gatan möte en europe eller amerikanare. De väcka intresse äfver genom sitt yttre, sina fina välformade händer, sins intressanta, om ock icke efter våra begrepp vackra ansigten och sitt svarta här, hängande eller uppsat kring hufvudet eller viradt omkring halsen; besöker man dem i deras tält, äro de vänliga, artiga och förekommande, men tillika okonstlade och utan onödigt krus och bråk. De äro alltid arbetsamma och mättliga i mat och dryck, till större delen äfven renliga. Fortfar det så som förhållandet nu är, och blir man ej allvarsamt betänkt på reformer i civilisationens och sedlighetens intresse, så blir Melbourne ej stort bättre än ett röfvarenäste, der ingen gerna vill ha fast fot, der man stannar en liten tid, för att göra pengar och sedan tackar Gud, om man får skudda stoftet af sina fötter och begifva sig till Europa eller Amerika, för att njuta frukten af sina mödor, på en plats der man verkligen kan erhålla någonting af värde för sina hopskrapade penningar och der man äter kan få aflägga den förhatliga mammons-drägten. Allt är här nu sommarskönt och herrligt omkring oss; ty det är påsk, en australisk höst. Det har regnat i två veckor efter fem månaders oupphörlig torka. Solen bränner oss ej mera; träd, buskar och hus äro ej mer öfverdragna af en tjock fäll af damm — naturen står så ren och skön. Foglarne sjunga och menniskorna fröjdas. Med allt hvad jag klagat öfver missförhällanden och oskick här kan jag icke låta bli att älska detta och kan icke undgå att inse, att det har en stor kallelse att uppfylla. Det är dock herrligt att se en stor stad säsom denna hvimla af menniskor, som se bergade och välmående ut, men utan att man märker nägon aristokrati, nägra högförnäma varasiter, att se detta land, der pauperismen sä hastigt kan förvandlas till besutenhet och välmäga, ett em för Europas förtryckta barn, en blifvande stor republik, som i sin ordning skall utöfva en mäktig nverkan på de hemmablifna. Den nya verlden mäste omsider åstadkomma betydliga förändringar i den samla verldens förhällanden. Guldet, ehuru materielt och i sig sjelft värdelöst let är, skall bana väg för civilisationen och kristenlomen och uträtta hvad missionärerna icke förmått. Tär i Australien skall en förmedling ske mellan Suropa och Asien och det nya, naturliga och fria lif, om här och i den öfriga nya verlden skall uppstä, kall utöfva ett mäktigt och öfverväldigande inflytande ä hemländerna. Om guldet är af vigt för utvecklingen af Austra iens kultur, så skall Gud veta att guldet här ock ökes utan rast och ro. Guldgräfvarne här ha ett nödosamt och besvärligt lif; de måste kunna slita nycket ondt, anstränga sina krafter till det yttersta ch ega kraft att icke uppgifva hopp och tålamod, mm de än röna de största motgångar. Dem som för ådant ändamål ärna sig hit, skulle jag vilja be först vetänka sig tvenne gånger. Det låter så präktigt och slänsande, då man läser om det myckna guld, som ri få här; men hvar finner man väl en riktigt utförig och fattlig beskrifning på de smärtor, olägenheter ch umbäranden, som vi mäste underkasta oss, för utt få detta guld? Jag och vi alla, som ha tid och illfälle att skrifva och berätta någonting till hemmet, ri ha redan genomgätt våra i många hänseenden ganka sorgliga prof, och ha, gynnade af lyckan, komnit i ett tillstånd, under hvilket man så lätt är böjd ör att glömma bort hvad man genomgätt och kan öretaga sig att prisa landet såsom skönt och välsigadt. Vi ha måst arbeta värre än något slags slafvar i ordna eller nyare tider, i gamla eller nya verlden; vi ha bott under regntiden i tält eller bodar, hoplappade af brädstumpar, gamla säckar och trasig segelluk; vår spis utgjordes af en stenrösa och vår skorten af tre bottenlösa tunnor, sammansmetade med era. Vår hvilobädd var marken, hvarpä en yllefilt itbreddes, och en stockända vår gemensamma stol. Det var för två år sedan, då med ens en sä ofantlig nängd af menniskor hitströmmade frän alla verldens anter. Det skulle vara fåfängt för mig att ens föröka skildra det gränslösa elände, hvartill jag varit rittne och som ingen mensklig band kunde afhjelpa. Sedermera har det visserligen gått framåt för dem, NE Re en ee nn, AR Hvad jao hörde var likväl itomordentliot nooc.