Aftonbladet – 7 augusti 1854, sida 3

Presteståndet. Plenum den 5 Augusti, föroch e. m. Särskilda utskottsbetänkande, angående vilkoren för bränvinsförsäljning. Ständet beslöt att genast öfrergå till de särskida paragraferna i författningen. Dessförinnan begärde och erhöll doktor Sandberg ordet samt yttrade sig i allmänhet öfver grunderna för försäljningslagen på ungefär följande sätt: Det har alltid varit min öfveriygelse att det vore lättare att förekomma lönnbränneri än lönnkrögeri, och derföre har jag alltid yrkat på förbud eller den hårdaste inskränkning för bränvinsbränningen. Ty sedan bränvin är tillverkadt skall det nödvändigt förtäras (man bränner ju ej bränvin att uttappa det i rännstenarne). Tillverkarens viastbegär och folkets suplust bjelpas nog åt att befordra afsättningen bäde på loflig och oloflig väg. Likväl bör det icke förnekas att om en sådan försäljningslag kunde stiftas att den verkligen minskade bränvinsförtäringen, skulle detta återverka till förminskning af tillverkningen. — Låt oss tillse hurudan den är som innehålles uti detta betänkande : 1:o Borde all bränvinshandel både i stort och smått vara förbjuden för embetsoch tjenstemän, hvilkas arbetsförmåga bör användas i det allmännas tjenst, för hvilken de emottaga lön. Dem är förbudet att utöfva handtverk, och bränvinshandel är vida sämre. Märkligt säger hr Henschen i sin reservation: Jag vill icke söka utveckla allt det anstötliga deri, att sådant näringsfång skulle få uppenbarligen idkas af högre embetsmän, ja äfven af dem, hvilka i följd af deras embeten eller upphöjdare samhällsställning, blifva i tillfälle att hastigare än andra få en vink om tilltänkta eller under arbete varande bränvinsbränningsförbud. Ett stadgande härom borde inkomma i försäljningslagen, liksom det finnes i tillverkningslagen.n 2:0 Vidare kan jag icke gilla den skatterihet man beviljat storhandelnmed bränvin, den må ske med partier på 60 eller 15 kannor. De som drifva det föga hedrande börsspelet med köpslut om bränvin till hundratusentals kannor och de som sommaren igenom, ifrån vårens första början tillsena hösten, framlägga dageligen för vandraren på Stockholms vackra skeppsbro den vidriga anblicken af hundratals bränvinsfastager, böra lika väl skatta för hvarje kanna, som minuthandlaren och suputprånglaren. Begge hjelpas åt att efter all sin förmåga sprida det onda kring land och rike. Beskattning på begge skulle bidraga att fördyra varan. Grosshandel med bränvin kan icke ske i löndom såsom utminutering. Och när minutören vid sin slaskiga och stinkande krogdisk insamlar 10 rdr om dagen utur trashankarnes fickor, så kan den stätliga bränvinsgrossören på sitt städade kontor i all möjlig komfort med några penndrag vinna tusentals riksdaler. Då begge verka till samma ändamål, nemligen de talrika arbetsklassernas utarmande och folkets förderf, ser jag icke något skäl hvarföre de icke begge böra erlägga böter till samhället för det elände de åstadkomma. 3:0 Många resonnementer förekomma i betänkandet som jag icke kan gilla. Sä heter det på ett ställe i motiverna: för att vänja allmänheten att hemma hos sig förtära det bränvin, som vana och fördom göra till ett behof, mäste inköpet af varan till denna förbrukning i hemmet lättas genom ringheten af det belopp som fär på minutstället köpas. Härvid instämmer jag fullkomligen med hvad prof. Carlsson yttrar i sin reservation: Oafgjordt torde det vara huruvida bränvinssapandet såsom hemvana är någonting mera önskligt än bränvinsförtäring på krogen. Man Bör väl icke allt för noggrannt nagelfara med motiverna för utskottets betänkande: något kostelig förekommer mig dock följande tirad: Det är väl sannt, att spritdryck icke utgör ett nyttigt retmedel vid måltid, men den föreställningen kan dock hafva en välgörande verkan, i så måtto att, då förmågan att äta är långt mera begränsad än förmågan att förtära drycker, den sednare förtäringen inskränkes, då den förra icke kan fortsättas, i fall den tron är temligen allmän, att de böra ätföljas..s Men då jag icke riktigt förstår denna mening eller vet hvad den egentligen vill motivera kan den lemnas å sido. 4:0 Vigtigare är frågan om krogrörelsen. Skall det verkligen vara lagligt att tillbyta sig penningar I för bränvin, så är detväl icke derföre just välbetänkt att för hvad skatt som helst sälja rättigheten att i en krogstuga samla ihop menniskor, och utdela till dem bränvinssup på bränvinssup så länge de orka supa och betala. Detta är den skadligaste af alla konventiklar — dörron till samlingsrummet mä vara låst eller olåst — och den enkannerliga högtidstjenst der firas till menniskoförderfvarens ära, är väl den mest vederstyggliga, den olycksaligaste som finnes — Att ställa denna rättighet på auktion — att sälja till den högstbjudande rättigheten att på lagligt sött utarma, utsuga och förderfva sin omgifning, förekommer mig så motbjudande, att jag aldrig kan gilla en sådan lagstiftningsåtgärd. Man mä tala om det måttliga, det oskadliga bruket så mycket man behagar. Erfarenheten visar hvart detta krögeriväsende leder. Ställ det på auktion. Ju högre krogarrende som betalas, desto mera måste krögaren vara om tänksam att utprångla sin vara, att truga, nödga och locka till sig kunder, och att förmå dem till att supa och supa duktigt. Och ju flera, som hos honom supa opp sin egendom — ju flera som hos honom supa opp hvad både han och hustru och barn skulle lefva af — att icke tala om samrvetsfriden och evighetens förhoppniogar, desto mera kan krögaren betala i arrende. Det är bekant att Stockholms 600 krogar bortauktioneras, och inbringa 50, 60 a 70,000 rdr, hvarmed polisbetjeningen aflönas. Ju mera sm supes desto högre auktionsanbud — och ju högre krogarrende desto bättre lönevilkor för polisen. Kan detta vara någon uppmuntran för dess tjenstemän att minska eller hämma kroglifvets utvecklipg. Och om nä gontiog finnes uti vårt sambhällslif, som förtjenar det oaptitliga namnet att vara ruttet, så är det vårt giftiga, frätande bränvinskrögeri. Min väg ligger dagligen här i Stockholm förbi ett par sådana nästen, der arbetsfolk stundeligen strömmar ut och in för att supa. Och det är också dessa arme supare som betala hela den dryga aflöningen af 50, 60,000 rår till polisbetjeningen. Den privilegierade krögarens skatt är en aflatspenning, som döfvar hans samvete emot alla bättre känslor. Hans utmängling af bränvin är lika förderflig som lönkrögarens och ännu mera, ty den inskränkes icke af nägon fruktan för upptäckt, af någon farhåga för lagöfverträdelse. Så länge icke denna kräftskada bortskäres utur vår lagstiftning, är det förgäfves att tänka på någon förbättring af de arbetande folkklassernas samhällsställning. S 1. erhöll följande lydelse: Bränvin må ej till mindre belopp än 15 kannor (utskottets förslag lyder på 60 k:r) säljas af annan än den, som enligt 2 och 4 88 dertill berättigad är. Denna förändring skedde på de grunder, Borgmästar Hasselrot i sin reservation uppgifvit, och hvilka sälunda subsummeras: det bör vara en hvar tillåtet att skattefritt försälja en helankare eller 15 kannor bränvin, och att först när ett mindre kannetal försäljes, sädant bör räknas som minuthandel och med afgift beläggas. Att i detta afseende gynna bränvinstillverkare på de handlandes bekostnad är både oklokt och obilligt, oklokt emedan tillverkarne härigenom förvandlas till minutörer och lönnkrögare, samt obilligt, enär härigenom en klass af medborgare gynnas på andras bekostnad. Andra momentet af denna paragraf utgick, såsom obehöflig till följd a: föregäende beslut. 2 erhöll följande lydelse: Den som erhållit rättighet :att idka minutbandel med bränvin, får sälja minst !, kanna.n Utskottets förslag innehåller tvenne försäljningskathegorier, minst !,; k:a i stad och å landet minst en kanna; men minimum af försäljningsbeloppet angs böra vara lika för både stad och land; ty minimum af en kanna för landet troddes blott uppmuntra till krogbf, dä konsumenten ofta ej har råd att förskaffa sig så stort qvantum som en kanna, liksom det skulle ligga ett tvingande i lagen att supa minst en kanna, Prosten Lindberg önskade dock bestämmelcen af an kanna för lanJas I -— ma me FA FE MW hKet