Aftonbladet – 7 augusti 1854, sida 3

der i förslaget, dunkel. Tal. redogjorde för en öf a DV AAA DSDM A SEN DA den som ät löst folk uppläter sin bostad för förtäring af detta på ett försäljningsställe inköpta minimibelopp. Af denna öfvertygelse voro äfven prostarne Linnarson, Mellen, Carlander, doktor Nordlander m. f1., hvaremot professor Lindgren förklarade sig ej kunna medgifva detta yrkande, då det aldrig kunde efterlefvas utan blott störande skulle inverka på hemmets frid. Af samma tanka voro äfven professor Agardh, prosten P. C. Arosenius samt doktor A. Nordström. Vidvotering beslöts dock med 25 röster mot 14 antsgandet af det Björkmanska amendementet. I 3:dje insköts ett icke framför orden: eller något af det sålda ä försäljningsstället förlärasn. Dea 4:de erhöll samma lydelse som den i förslaget har, nemligen att den, som erbällit rättighet att idka utskänkning af bränvin, må sälja huru litet belopp som helst; och må detta å stället förtäras eller derifrön afhemtas. A utskänkningsstället skall varm mat alltid vara att tillgå. Professor Agardh önskade orden eler derifrån afhemtas borttagna ur paragrafen, emedan hemtningsrätten från krogen skulle förnärma minutören, hos hvilken den inköpta varan ej får förtäras, och härigenom krögaren komme i en bättre ställning än minutören. Prosten Almqvist ansäg detta förslag ej lämpligt då man ej kan ålägga menniskor skyldighet att på visst ställe förtära sin inköpta vara; lagen kan blott negativt verka; den kan söga der eller der fån j icke supa; men den kan ej sägs der eller der skolen j supa. Hofpredikanten Husselrot fäster hr Agardhs uppmärksamhet på den dubbla skatt krögaren erlägger framför minutören, och hvilken sålunda skall betydligt höja priset ä det på krogen inköpta bräuvinet, hvarigenom äfven konsumenten skall ins2 sin fördel att köpa sin vara bos minutören. Härefter uppstod en diskurs emellan prosten Traneus och lektor Sonden om företrädet mellan varm eller kall mat, som tiltsgg på supen. Referenten anser dock ej sk5l att redogöra för denna motkonversation. Mot beslutet i 2:dra och 4:de 8S. reserverade sig doktor Sandberg. Den 5:te omredigerades af ständet till följande lydelse: Minuthandel med eller utskänkning af bränvin må ej rtöfvas af den som idkar annan handel, till hvars bedrifvande särskildt tillstånd erfordras. Prosten Melein angaf denna redaktion, deruti understödd af professor Lindgren. Doktor Björkman ville att landihandlande skulle hafva rätt att sälja bränvin; hvilket dock ej rönte ståndets bifall, enär en stor del af desse landthandlande visat sig som stora befrämjare af fyllerilasten Komminister Beckman önskade att vinhandlande skulle vara berättigade att utöfva bränvinsminutering. Hofpredikanten Hasselrot önskade antagandet af friherre Raabs reservation, som lyder: Miouthandel med eller utskänkning af bränvin får ej af samma person i samma gård utöfvas i förening med annan handel, till hvars idkande serskildt tillstånd erfordras. Professor Carlsson ansäg paragrafen, sådan den ly verrumpling inom utskottet, hvarigenom paragrafen fick det tvetydiga utseende den har, och tillkännagaf att utskottets första mening var sådan prosten Melen uttryckt densamma. Prosten Almqvist tyckte paragrafen vara bra, sådan som utskottet föreslagit densamma. Ett förtydligande i Raabska eller Melnska andan skulle blott förr leda till öfverträdelse. Prosten Linnarson ville hafva det tillägg till frih. Raabs reservation, att samma eller annan person må utöfva minutering i samma gärd, der annan handel bedrifves. Som förut är yttradt antogs den Melenska redaktionen. Den 6 :s 1:a moment gillades; vid andra momentet gjordes en hänvisning till 1 2 mom. af bränviostillverkningslagen. Vid den 7:e uppstod en två timmars läng debatt, hvars föremål utgjorde dels granskning af paragrafen, dels fråga om företräde af beslut eller äterremiss. Utskottets ledamöter anhöllo hos ståndet att det genom beslut måtte vidtaga erforderliga förändringar, enär återremiss skulle blott leda till nya strider in om utskottet, der hvarje ringa fördel vunnits blott efter de skarpaste strider. Skulle nu lagstiftningsfrågan genom återremisser blifva äterkastad i det kaotiska tillstånd, hvarutur den utgått, blefve blott nya strider följden, och då vore troligt att man vid den framskridna tiden af riksdagen ej kunde hinna få nägot försäljningsförslag färdigt, hvilket skulle vara en olycka. Ville man derför en förbättring, vore bäst att nu vidtaga förändringarne, hvilket ej vore så svärt, då de mera framstäende principerna i betänkandet, såsom försäljningsskatten m. m. finnes qvarstäende. Prosten P. 0. Arosenius, prof. Agardh m. fl. ville dock ej gå in härpå; frågan vore för ny att utan återremiss kunna lyckligt lösas; dessutom skulle vägran af äterremiss trycka på ståndets beslutande frihet. Prof. Lindgren tyckte att det såg ut som utskottets ledamöter och deltagarne uti de preliminära konferenserna ville tvinga ståndet till ett blindt antagande — under litande på dess insigtsoch maktfullkom lighet. Professor Carlsson upptog detta sednare yttrande och förklarade, att särskilda utskottets ledamöter ej på ringaste vis ville tvinga ständet till ett antagande, liksom utskottet ej hörde till de högtuppsatte utskott, som hyste stort begrepp om egen fullkomlighet; men dä talarens, liksom utskottskamraternas, tro vore, att beslut bättre än återremiss skulle gagna den vigtiga saken, hade han, liksom de, dertill uppmanat. Hvad wu sjelfva paragrafen beträffar, som vore den första, vilken vidrör beskattningen, hade talaren vid densamma anfört reservation. För skälen till denna reervation redogjorde talaren; hufvudsumman häraf rar, att han, under ogillande af auktionssystemet, föedrog det norska, eller beräkning af det kanntal oränvin, som man anser under äret komma att försäljas, samt, sedan afgiften för hvarje kanna blifvit n gång för alla bestämd, fastställandet af en totalumma af skatt för bränvinsförsäljning i hvarje komnun, hvilken skatt derefter i lika delar fördelas på la befintliga försäljningsställen. Bland olågenheerna vid detta beskattningssystem har man anfört less overkställbarhet; men jag anser en saks verkl get vara ett talande bevis för dess verkställbarhet, ch Norge visar genom en nioårig praxis af denna j;eskattningslag dess verkliga tillvaro. Uti detta yttrande instämde hofpredikanten Haselrot. Flera förslag till förändring af framställdes, men fter voering mellan beslut och äterremiss, hvarvid et förra segrade med 27 röster mot 5, beslöt stänet att i första momentet jemte ordet utskänkning kulle införas orden och utminuterings. Början af andra momentet skulle lyda: I samnanhang dermed och efter stadens äldstes hörande kall magistraten etc. (i stället för i samräd med ladens äldste). Den 8:de gillades genom votering med 20 röster not 10. Flera talare, säsom prosten P. C. Arosenius, proessor Selander samt komminister Beckman, ville afva den i nämnde paragraf utsatta uppsägningstiden ramflyttad, på det den öfver taxeringskommitteens tgörande sig besvärande kunde inhemta pröfningsommittåens utslag å sina besvär, och derefter beikna fördelen eller skadan af ett fortsatt bedrifvande sin näring. N 9:de godkändes. s 10:de fastställdes i öfverensstämmelse med frih. I g .aabs reservation, eller ett utsträckande af auktions-f den till högst 3:ne år. k — Pp Bondeståndet. e Plenum i lördags f. m. Utom den i lördags omtalade kommunalfrågan föekom äfven att Sahlström (som upplyste, att då två ånd stannat emot två i dechargefrågan, konstituonsutskottet ansäg sig icke kunna vidtaga någon tvärd i den saken) önskade det hondeståndata An.