Aftonbladet – 4 augusti 1854, sida 3

ughet, och versxlugheten det mest poetiska at all poesi. Kapten Butler. Vi meddela efter Times nedanstående angående denne unge och tappre engelsman, som tog en så ärofull del i försvaret af fästningen Silistria: Den tappre kapten Butler har uppgifvit sin anda i sjelfva segrens ögonblick och mellan ruinerna af Silistria, som han genom sitt bjeltemod och sina outtröttliga ansträngningar frälsade från att blifva intaget. Hvad som i första ögonblicket gör ett högst sorgligt intryck på oss är att hans död inträffade två timmar förr än man bemärkte ryssarnes ätertåg, Detta hade emellertid begynnt medan Butler ännu lefde. Man kan bäst föreställa sig hvilka utomordentliga ansträngningar han utstått, mär man hör de skäl uppgifvas, hvilka hans omgifning anser hafva vällat hans död. Mans-kan just icke säga, att han dog af nägra sär, som de ry ska kulorna tillfogat honom, eller af någon genom blodförlust förorsakad krafternas uttömning, utan af ren öfveransträngning både till själ och kropp, hvilken förvärrade följderna af sär, som i sig sjelfva icke voro af dödlig natur. Vidden af den förlust, som armåerna i Orienten hafva lidit genom denne unge mans död, kan knappt uppskattas för högt, och underrättelsen om hans död gjorde ett ovanligt sorgligt intryck i det engelska och turkiska lägret, säväl i staden som fästningen Silistria. Ofta har den segerrike krigaren erhällit en mera praktfull begrafning, men sällan har en fallen anförare blifvit nedlagd i grafven med en mera rörande högtidlighet än den tappre Butler blef. Långsamt och med omvända vapen följde vittnena till hans mod och tapperhet, garnisonen i Silistria, hans bär, underdet hvarje nedrasande vall och hvarje ödelagdt bröstvärn buro vittnesbörd om det förtviflade mod, hvarmed han ledt försvaret. Man bör erinra sig, att denne man, som ännu var blott en yngling — han var blott 27 är gammal — i hela sex veckor höll czarens förnämsta legioner i schack och slutligen tillbakadref dem med svåra förluster och stor vanära. Ej heller var det nägot ovigtigt förehafvande, hvari han tog del — blott ett glimrande tillfälle att lägga i dagen ett eldigt mod, utan ändamål och utan resultat. Det lyckosamma försvaret af Silistria har hittills varit fälttägets mest maktpåliggande uppgift, som fordrade en högre grad af styrka och mod än nägot annat, och det vigtigaste i militäriskt och politiskt hänseende. Medan de ryska divisionerna höllos i en förderflig overksamhet i sina löpgrafvar framför Silistria, eller decimerades af garnisonens kulor och bomber, var den samlade ryska härstyrkan hämmad i sina rörelser. Det kunde ej göras någonting i furstendömena eller i Dobrudscha, förrän Silistria var intaget, och Silistria kunde ej intagas. Hvarje gäng de ryska trupperna ryckte fram till anfall, blefvo de i oordning och med blodförlust tillbakakastade — deras bästa generaler särade och dödade. Men ryssarne gjorde emellertid en ännu värre förlust, än förlusten af manskap och deras mest utmärkta generaler — de förlorade framför Silistria förtroendet till sig sjelfva och sina anförare. Som en organiserad arme fram ryckte de till fästningens belägring, och som en försvagad och upplöst armå, som blifvit beröfvad sin goda anda, lemnade de den, och i den öfvertygelsen, att de voro skickade af sina generaler liksom fär till slagtbänken, för ait dödas af vapen, mot hvilka de förgäfves kämpade. Det var hufvudsakligen den unge Butler som ledde försvaret af fästningen, ätminstone under sista hälften af den tid belägringen varade, d. v. s. just då försakelserna voro som störst, försvarsmedlen nästan uttömda, och Lesättningens mod mest nedtryckt. Man må ej heller tro, att de krafter kapten Butler kunde sätta i rörelse voro i besittning af någon särdeles fördelaktig terräng. Man har hört Omer Pascha säga, att oaktadt all anförarnes duglighet och besättningens hjeltemod föreföll det honom beständigt som ett under, att man så länge kunnat hälla ryssarne i schack. Den punkt, kring hvilken mesta striden vände sig, var utanverket, som blott bestod af ett lägt bröstvärn med en smal graf framför. Detta hinder kunde den ryska armåen icke öfverviona, och vi som känna den blinda, slafviska envishet hvarmed ryssarne fullfölja angreppen på en sådan punkt, mäste känna vär beundran för försvararnes tapperhet ökas i samma mån. Den skada ryssarnes sak lidit af Silistrias lyckliga försvar är oberäknelig, och detta försvar leddes, förnämligast af den unge mans energi, fasthet och duglighet, hvars förlust vi nu så djupt må beklaga. Man säger att Omer Pascha lagt kapt. Butlers död mera på hjertat än någen annan under loppet af fälttåget inträffad händelse. Han är sinnad att säsom ett uttryck bäde af sin egen sorg och af den allmänna förlusten, uppresa ett monument, som för efterverlden skall föreviga den unge hjeltens minne. Det är en tröst att veta, att han under sina sista ögonblick emottog en kärleksfull omvårdnad af löjtnant Nasmyth, hans vän och deltagare både i faror och ära. Denne unge man — som är korrespondent till detta blad — har öfverlefvat honom för att skörda frukten af hans seger. — En rysk tendensdram. D:r Mayer, 1edaktör af en i Petersburg utgifven tysk tidning, har nyligen på tyska teatern derstädes låtit uppföra ett versifieradt rysk-patriotiskt skädespel kalladt: En dag framför Odessa. Sonen till en ryss älskar en engelsmans dotter. Bådas föräldrar äro vänner ända till krigets utbrott och bo i Odessa. Från den stunden mäste de älskande försaka bvarandra. Den dag