Aftonbladet – 31 juli 1854, sida 3

Mannen blinkade med de små ögonen och sade med ett hest skratt: Tycker herrn det? — Ja, men om ingen brände, sä hade vi krögare intet bränvin att sälja. Jag säljer blott ett par tusen kannor om året och herrn säljer tre gånger så mycket. Herrn förser suparena i stan och jag dem som bo på landet. Det skali ha varit slagsmål i stan också, har jag hört; men hvad grälet på min krog beträffar, så hände det sig just för en månad sedan att jag följde med ett par grannar till staden och då köpte jag 200 kannor af handelsman Spänglund — just den som har köpt allt herrns bränvin i år — och då jag sade henom att jag ville ha godt bränvin, så svarade han: Ja, ni skall få Walunda bränvin, det är det bästa jag har. — Och godt och starkt var det också. Det var just af det bränvinet jag sålde då slagsmälet vare Jag hade spädt ut det som jag brukade, men det förslog väl icke, ty det var ovanligt starkt, och sä blefvo gossarne vilda långt förr än vanligt. Men lika godt om det! Då jag ej kan få bränvin här, så får jag väl tala vid Pehr i Storgåln, som far ät stan i morgon, att han tar hem en tunna ät mig från Spånglund ; men af Walunda bränvin skall det bli, ty det tål dugtigt att spädas. Nog tycker jag likväl, med förlof, att det är dumt att skjutsa bränvinet fram och tillbaka här emellan och staden. Men lika godt om det! Farväl nu, kära herre. Och derpå helsade han vårdslöst och gick ned till sin kärra. Ett par minuter sednare säg man åkdonet rulla bort. Thorer stod qvar, i hög grad förstämd. Hela skuggz sidan af hans brännerirörelse hade på en gång framstätt för hans inre syn. Det var af hans bränvin som de hade berusat sig vid det ohyggliga slagsnålet, som kanske skulle vålla en menniskas död, och ehuru hans förstånd sade honom att han var lika itet skyldig till olyckan, som en person, hvilken sålt ved, kan anses vara vållande till en genom vårdslöst begagnande af samma ved uppkommen eldsvåda, så kunde han dock ej bortjaga den hemska tanken att an, ehuru ofrivilligt och på aflägset sätt, var deliktig i den sorgliga tilldragelsen. Men Thorer var af en kraftig natur. Det var ej hans lynne att hänga hufvudet och grubbla. Han attade genast en fast föresats att icke gifva sig nåron ro förr än han kommit till klar insigt af sin tällning, och då handla i öfverensstämmelse dermede Må Gud förlåta mig, sade han, om jag handlat la af oförständ! Jag har i dag fätt en skarp lexa rän flera häll. Jag skall pröfva och handla. Thorer höll ord. Men huru han pröfvade och handlade, förtjenar att läsas i boken. (Slutet följer.)