Aftonbladet – 31 juli 1854, sida 3

MV VULDIVe BVv BVUVIAA MVPUIANIIVI)y SVA 1000 man Nils Persson skulle föra ordet, inbjuda de öfriga stånden att fatta samma beslut. LITTERATUR. Landtbruk utan Bränvinsbränning. Eller Thorer Tryggs resor att söka de visas sten. Af J. Th. Nathhorst, kongl. landtbruksakademiens sekretere. Stockholm 1854 8:0. Vi återkomma till denna lilla skrift som vi förut endast i korthet omnämnt. Sedan den subskription, som sistlidne år föranstaltades för bekostande af en populär upplaga af professor Huss skrift om bränvinsbegäret och bränvinsmissbruket i Sverge m. m., haft det glädjande deltagande från allmänhetens sida, att kostnaderna kunnat bestridas för en upplaga af mer än 130,000 exemplar af nämnde skrift, hvilka till största delen blifvit till skänks utdelade öfver hela riket, har samma subskription dessutom lemnat ett öfverskott, tillräckligt för bekostande af äfven denna folkskrift. Vi kunna icke bättre inleda läsarens bekantskap med denna förträffliga skrift och med den person, som författaren låter uppträda såsom den egentlige hjelten deri, än genom anförande af ett och annat utdrag såsom prof både på skriftens innehåll och på författarens framställningssätt. En man hette Thorer Trygg; han egde en gård ej längt från Wettern, just der skogsbygd och slättbygd mötas, dock låg gärden i skogsbygden. Thorer hade ärft gården efter sin fader som var landtmätare och som hade ämnat uppfostra sonen till läkare. Men Thorer hade blott lust för landtbruket, och innan han vid akademien hunnit att taga mer än de första stegen på sin läkarebana, dog hans far, och modren, som kände hans häg för landtbruket, och sjelf icke trodde sig om att sköta Walunda — sä hette gården — erbjöd honom att komma hem och öfvertaga alltsammans. Dertill var han hvarken sen eller nödbjuden. Han inpackade med glädje sina böcker, köpte så många goda landthushållningsskrifter han kunde öfverkomma och tägade af till sitt kära hem, för att bli en simpel landtbrukare, hvilket alla då för tiden tyckte var en hisklig sak för hvar och en som möjligen kunde bli något annat. Modren tadlades också bittert af slägt och vänner för det hon hade, säsom man sade, afbrutit hans bana,, och Thorer fick sjelf höra mänget stickord både af sina anhörige och af kamraterna vid akademien, för det han skulle bli en landtjunkare. Thorer tillträdde således Walunda, och läsaren kan af den lilla boken erfara, huru han derstädes sökte inrätta sitt landtbruk på det klokaste. Vi vilja icke gå det nöje och den nytta i förväg, som läseren skall hemta af att uti den lilla skriften sjelf taga kännedom af det sätt, hvarpå Thorer inrättade sin mjölkhushållning, huru han slog sig på bränvinsbränning och nybyggnad, huru han lät Gamle Matts öppet säga sina tankar och deraf fick myror i hufvudet, huru han reste till Slaggmyra och trodde sig finna de visas sten, huru han bräckte en vagnsaxel och gjorde flera nya bekantskaper, huru han efter någon tid företog ännu en andra rega, vida större än den förra, för att se huru man annorstädes hade inrättat sitt landtbruk, och huru han efter återkomsten berättade för sina vänner om de lärdomar han inhemtat och om de öden han upplefvat under resan, m. m. Men vi vilja dock i förbigående låta läsaren veta, huru det hände sig, att Thorer en gång, sedan han fått sitt bränneri i gång, råkade i färd med en krögare. Det var just omedelbart efter ett märkligt samtal med Stina, hvarunder denna hade beklagat sig för husbonden öfver att det var som rent förtrolladt med alla qvigorna; det fanns ej en enda god mjölkko ibland dem; de gamla mjölkade väl dugtigt om vintren, så länge de fingo drank, men om sommaren gåfvo de vida mindre än förr; förr så lefde hvar enda kalf, och Stina tänkte att hon kunde sköta kalfvar, men hon måtte nu bära sig åt huru som helst, så var det en sällsynthet att få dem att lefva, och de som lefde blefvo ändå inga goda kor, nej icke riktigt en enda. Äfven hade grosshandlaren, som brukade köpa smör af husbonden, ratat det sista vintersmöret och skulden dertill låg, efter hvad Thorer äfven noggrannt hade sig bekant, just uti drankfodringen. Det var, som sagdt, omedelbart efter detta samtal emellan dejan och husbonden, som den händelse inträffade, hvilken författaren skildrar med följande ord: Uppkomna på gården, möttes de af en främmande person. Det var en liten fet, medelålders man, värdslöst, men icke däligt klädd, med ett rundt, pussigt ansigto, af röd färg med en stor, mörkblå näsa, tjocka läppar och ett par små, plirande och sluga Ögon. Thorer påminte sig hafva sett honom en eller annan gång vid kyrkan och då hört att han var krögare på en inom församlingen belägen större krog, känd under det betydelsefulla namnet Förderfvetn, Mannen helsade och anmälde sitt ärende, att få köpa ett större kärl bränvin, samt frågade om priset. Thorer svarade, att han gjort sig till regel att sända allt sitt bränvin till staden och således icke hade något att afiåta. Han beklagade för sin del missbruket af bränvin, hvartill särdeles krogarne gåfro anledning, och ville icke sälja nägot till kroghållare. Det hade nyss, såsom man berättat, varit ett svårt slagsmål på Förderfvet, hvarvid en person blifvit så misshandiad att man fruktade för hans lif, och Thorer bad mannen besinna hvilket stort ansvar hvilade på honom, som genom sin krog gifvit anledning till en