Aftonbladet – 29 juli 1854, sida 2

.lasbit. Amrerikaovaroe hade i allmänhet hela fönd sterrutor, hvarmed de sprungo gatorna omkring. — I — — Stor vårdslöshet lärer förut egt rum på jernvägar, åvgfartyg o. s v., men nu ha bolsgen på t sednare tider fatt stämningar på sig för försummelse så ati det blifvit bättre; ett bolsg måste till en, som l fått sin fot skadad utbetala 25,000 dollars. ( Det sednare brefvet är af följande innehåll: : Mississippi, ombord på Royal Arch. l. den 9 Juli 1834. Il På måndags e. m. den 29 reste jag fråni Newyork. Jag hade betalt min passage tilll:s Chicago med 11 dollars, på det jag sku!le få j resa på jernväg hela vägen; annars kunde jag ) fått biljett för 8 dollars, om jag rest med li ångbåt öfver Eriesjön,; men det hade gått Ii mycket långsammere. Nu förde oss en ång-1: båt från Newyork omkring 44) mil uppåt Hud-! sonfloden, till dess jernvägen tog sin början. ! På ångbåten frågade mig en ung bättre, man. 1 född 1 Irland, hvad Sveriges kung hette och 1 om ej Preussens eller Sardiniens kung också j: egde Sverige. Flera hafva gjort dylika och: indå besattare frågor; de tro i allmänhet att : Sverige och Schweiz är detsamma. — Allal: menniskor vilja bär skinna en, och tyskarne ! äro värst häruti. Jag har redt mig rätt bral: och det emedan jag. ej är alldeles okunnig i engelska språket. — Tisdags morgon voro vi redan ett godt stycke på väg, men ej åt Albany, utan vi togo af åt vester långt förut; vi hade ett uppfriskande åskväder; det blixtrade ståtligt, men bullret hördes ej för vagnarnes skrammel. Åkandet tar i allmänhet ingen tid, men vid stationerna göras ofta mycket långa uppehåll med fraktoch emigrantvagnarne. FEmigranterna anses och behandlas nemligen alldeles såsom fraktgods. Några mil från Buffalo tillbragte vi första natten, sittande i ett stort rum, en hel möngd obekanta menniskor. Vid ankomsten till B:ffalo, då en ångbåt skulle föra oss öfver till Canada, märkte jag med förvåning att min nattsäck, innehållande åtskilliga klädespersedlar utan något större värde, var försvunnen. Om jag ej lyckas att återfå den eller erhålls ersättving, så får jag väl trösta mig dermed. att jag fatt behålla mina andra saker och e; Ännu blifvit ihjelslagen på jernvägen, hvilken otur 12 norrmän sägas ha haft i Chicago härom dagen: en ko hade kommit unde; trängen och kastat den ur spåren. En bonde från Sverige lärer blifvit bestulen på alla sina 150 dollars, som han fått för sin försålda egendom. En annan hade förlorat alla sina saker. En tredje kom till Chicago, svår: sjuk i kolera, hade föga pengar, men hustru och två barn. Eu stycse från Paris, en jernvägsstation i Canada, tog en af lastvagnarne eld; den lemnades efter. I Brantford, en dylik station nyss förut, hade just varit en sto: eldsvåda då vi passerade. — Michigan City, vid södra ändan af Michigansjön, tyckes vara en liten vacker stad; äfvenså Chicago, fastäv der äro 7v,000 invånare och oerhördt buller och väsen; men koleran går der nästan hvarje sommar och der lärer vara högst ohelsosanmt i allmänhet. Till Chicago anlände jag den? på aftonen. Jag hade under sista delen a: resan gjort bekantskap med en amerikansk farmer Th. J., som nyss varit öfver till England och gift sig. Lördags morgonen foro de till Racine, litet längre upp på Michiganstranden, för att der i närheten köpa en farm och lefva der. Nu stod jag alldeles ensam och uppsökte kapten Schneidau, der jag träffade pastor Unonius, om hvilka båda mamsell Bremer talat. De sade att mamsell B. föga känner Amerika och gåfvo mig ej särdeles godt hopp om vestern. Hade jag mycket pengar kunde jag gå till Nebraska och taga claten på land; dit hade endast de sednare veckorna strömmat folk; eller om jag förut vetat, alt i NewYork och Boston föreningar bildat sig för att utdela en mängd penningar åt sådana som vilja gå till Nebraska och taga jord, dock måste de förbinda sig att när Nebraska blir slut, rösta mot slafveriet ), kunde jag funderat härpå. — — — Om jernvägståg, angbåtar och väsen talar jag ej. Det susar och brusar i öronen, så att man kan bli lomhörd. Lördags e. m. var jag hos pastor Unonius, men som han hade ondt om tid för P.ngstdagens predikningar, fick jag jemt och nätt tala några ord vid honom och se en skymt af hans, som jag sedermera erfor, mycket älskvärda fru. På aftonen var jag just ej vid bästa humör, alldeles ensam i en stor stad många tusen mil från fädernesland och vänner, föga pengar (dock mer än emigranter i allmänhet ha) och ej särdeles slängd i språket. Lördagsmorgonen gick jag till pastor Unonii svenska kyrka; der träffade jag en mängd svenskar och fick nytt mod, då de sade sig alla haft det mycket godt i Amerika. Måndagsmorgon (annandag Pingst, då man ej i Amerika ger sig tid att höra någon predikan) gick jag åter till Unonius. Han var utmärkt hygglig och artig, men, som jag hört förut, prisade han ej Amerika och ville gerna vända hem tillbaka. Jag blef bjuden till middag, men dessförinnan gick jag till ett svenskt boardingshouse, der jag hörde fyra inspektorer från Wermland skulle bo; jag fann tre af dem hemma, sporde deras namn, då jag med förvåning hörde att den ene af dem hette W—k, samt snart derpå träffade hans broder, som jag kände från K—r. — — — Här voro åtta personer, som sällskapat ända från Götheborg, somliga med skapliga kassor, andra med föga eller intet mynt. De hade tänkt att i kompani samma eftermiddag gå ut till ett stenbrott i närheten af staden, men då jag FN AARDoER AASE INRIKT RAN IK ville, kunde jag ej få en blick af bonom. Presten blef nu otålig, isynnerhet som han PE