Aftonbladet – 26 juli 1854, sida 2

hvilken jag tillagat en beqväm bädd tätt intill min egen. Sennor, jag väntade tåligt en timma, tills slutligen mitt tålamod var uttömdt, och jag gick upp till öfra våningen och gick genom galleriet tills jag kom till den iremmande gästens dörr. Sennor, hvad tror ni jag såg vid dörren? Hur skall jag kunna veta det? svarade jag. Hans ridstöflor kanhända., Nej, sennor, jag såg ej hans ridstöflor; men utsträckt på golfvet med sitt hufvud emo: dörren, så att det var omöjligt att öppna densamma utan att vidröra honom, låg resen hårdt insomnad, och hans ofantliga ben räckte nästan efter hela galleriets längd. Jag korsade mig såsom jag väl borde, ty vinden tjöt såsom den gör nu, och regnet slog i strömmar in i galleriet, men der låg den långe betjenten hårdt insomnad utan något täc.e, notan någon kudde, utsträckt framför sin herres dörr., Sennor, jag sof litet den natten, ty jag sade till mig sjelf: jag har onda trollkarlar i mitt hus, personer, som icke äro menskligaEn eller två gånger gick jag upp och tittade in i galleriet, men der låg resen ännu och sof tungt, så att jag korsade mig och återvände till min säng igen. Nåväl, sade jag, och hvad hände följande dag? Ingenting serdeles hände följande dag; jorobadon kom ned och sade komiska saker till mig på god spanska, och resen kom ned. men hvad han sade, och han sade ej mycket. förstod jag ej, ty det var på den der orimliga rotvälskan. De qvarstannade hos mig hela dagen tills efter aftonmåltiden, och då gaf mig jorobadon ett uns guld och derpå stego de till häst och afreste lika besynnerligt som de kommo, i mörka natten, jag vet icke hvart.s