läger., Jag hade dock en ståndaktig vän i gamla Antonio, som påstod efter den kännedom han hade om engelsmännen att allt hvad jag sade, mycket väl kunde vara sannt. E.ngelsmänner, sade han. shafva mera penningar än att ie veta hvar de skola göra af dem, och derföre resa de kring hela verlden och betala dyrt för det. som annat folk ej vill ge en styfver för., Han gick derpå fram, oaktadt alkaldens missnöjda miner, för att examinera mig i engelska språket. Hans hela kunskap i detta inskränkte sig till två ord — knif och gaffel, hvilka ord jag återgaf på spanska och blef genast förklarad för en engelsman. af den gamle, som, u der det han skakade sin musköt, utropade: Denne man är icke Calros: han är, hvad han sjelf förklarar sig vara, en engelsman, och hvem som helst som försöker förorät a honom skall få att göra med Antonio de la Trava, el valiente de Finisterra.. Ingen sökte sätta sig emot denoa förklaring, ch det blef slutligen beslatadt att sända rig till Corceuvion, för att bifva förhörd af distriktets öfveralcslde. Men,, sade Finisterras alcalde, hvad skall man göra med den andra karlen? Han är åtminstone ingen enselsman. För fram honom och låt oss höra hvad han har att säga. Nå, arl, hvem är du, och bvem är din husbonde ?x Vägv sar.n. Jag är Sebastionillo, en stackars afskedad sjöman från Padron, och min husbonde är för närvarande den herre, som j här 6en, den mest tappra och rika af alla ngelsmän. Han har två skeppi Vigo lastade med rikedomar. Jag sade eder det, då m rörst togo mig der i vår posada. Alealden. Hvar är ditt pass? Vägv:saren. Jag har intet pass. Hvem kunde väl tänka på att föra med sig ett pass till ett! ställe sådaut som detta, hvarest jag icke tror två personer finnas, som kunna läsa? Jag har