Aftonbladet – 22 juli 1854, sida 3

än de öfriga; sedan min följeslagare fört mig in i ett långt, lågt rum, ställde han mig midt på golfvet och skyndade derefter tillbaka till dörren, för att försöka drifva hopen, som bemödade sig att tränga in med oss, tillbaka. Jetta verkställde han, ehuru ej utan stor svårighet, och måste två eller tre gånger använda kolfven på sin musköt, för att drifva tillbaka obehöriga vittnen. Jag såg mig nu omkring i rummet. Det var mycket sparsamt möbleradt; jag kunde ej se något annat än några stora fat och tunnor, masten till en båt och ett segel eller två. På tunnorna suto tre eller fyra män, groft klädda, lika fiskare eller skeppstimmermän. Den förnämsta personen var en man af ett buttert och misslynt utseende omkring trettiofem år gammal, hvilken jag sedan upptäckte vara Finisterras alkalde och egare af det hus, i hvilket vi nu voro. Iett hörn såg jag en skymt af min vägvisare, gom tydligen blifvit arresterad; två resliga fiskare stodo framför honom, den ene med en musköt och den andre med en båtshake. Sedan jag ett ögonblick selt mig omkring, tilltalade mig alkalden sålunda, under det han strök sina polisonger, ;Hvem är ni, hvar är ert pass och hvad förer er till Finisterra? Jag. Jag är en engelsman. Här är mitt pass och jag kommer för att se Finisterra. Svaret syntes för ett ögonblick alldeles bringa dem ur koncepterna. De sågo först på hvarandra, sedan på miit pass. Slutligen sade alealden strykande på detsamma med fingret: Detta är icke något spanskt pass, det synes vara skrifvet på fransyska. Jag. Jag har redan sagt er att jag är en fremling, följaktligen har jag ett utländskt pass. Alkalden. Sålunda tänker ni neka att niär Calros Rey. Jag. Jag bar aldrig någonsin hört talas om en sådan konung, ej heller har jag förr hört ett sådant namn. Alcanden. Hör på den karlen; han har den djerfbeten att säga att ban aldrig hört talas om Calros, pretendenten, som kallarsig konung. Jag. Om ni menar med Calros pretenden