Aftonbladet – 22 juli 1854, sida 2

dens yttersta gräns, utanför hvilken var ett vildt haf, en afgrund eller ett chaos. Jag såg nu framför mig en omätlig ocean och under mig en lång och irregulier linie af en hög och brant kust. Säkerligen finnes ej :j hela verlden en imposantare kust än Galliciens från Minhos mynning till Cap Finisterra. Den består af en granitmur af vilda berg, för det mesta med spetsig topp, hvarest vikar och fjordar lika Vigos och Pontevedras skjuta djupt in i landet. Dessa fjordar äro alltid af -tt ofantligt djup och tillräckligt rymliga ait omsluta de stoltaste sjöfarande nationers dottor. Det är ett utseende af dyster och vild storhet i allt rundt omkring, som mäktigt fängslar sinnet. Denna vilda kust är den första skymt af Spanien, som seglaren från norden tår se eller den, som plöjt sin väg tvärt öfver det vida atlantiska hafvet, och väl synes den realisera alla hans drömmar om detta originella land. Ja., utropar han, detta är visserligen Spanien — det dystra, stenhårda Spanien — en jord liknande dessa andar, åt hvilka den gifvit födelsen. Från hvilket land utom detta framför mig kunde dessa vidunderliga varelser hafva utgått, som förvånade den Gamla Verlden och uppfyllde den Nya med fasa och blod: Alba och Philip, Cortez och Pizarro — dystra, kolossala spöken, stirrande genom dunklet af förgångna åldrar, lika dessa granitberg genom dimman för sjömannens öga. Ja, detta är i sanning Spanien, det bergiga, okufliga Spanien, ett land liknande dess söner!, Vi nedstego från kullen och förlorade åter åsynen af hafvet bland hålvägarne och dalarne, bland hvilka tallar ibland syntes. Vi fortsatte att stiga ned och kommo slutligen cke till bafvet, utan till det innersta hörnet if en lång och smal vik, hvarest stod en by, under det att på ett litet afstånd på vestra sidan af viken en ansenligt större, som nästan kunde få titel af stad, syntes. Denna sista var Corcuvion; vi skyndade dit och jag bad nin vägvisare göra förfrågningar om Finisterra.