Aftonbladet – 20 juli 1854, sida 3

Men nu, då oro och missnöje i hela landet räda öfver denna för den mindre jordbrukareklassen olycklisa. ergird, kullkastar utskottet sjelft alla derför förut avförda skäl och föreslår att i stället för i slutet af detta år tillätelse mä meddelas att under första tiden af nästa år ullverka bränvins, på de vilkor, hvilka vid denna riksdag skola beslutas i afsigt ati mångdubbla beskattningen. Nu finner man utskottet medgifva, att skriket om missvextens betydlighet och den ho:ande spanmälsbristen varit öfverdrifvet. Nu erkSännes, att bränvinsprisets tillkonstlade stegring, utöfver hvad utländska bränvinet gäller, vållar lurendrejeri och tullförsnillning, då likvål utskottet förut antagit, att på sädan olaglig väg inga betydligare qvantiteter kunde i riket inkomma. Nu förklarar utskottet, att införselförbud för utländska spritdrycker äro olämpliga samt afstyrker en sädan ätgärd, som skulle i hög grad vålla lagöfverträdelser. Dessa satser äro likväl desamma som förut riktats mot utskottet. Utskottet medgifver nu nyttan och nödvändigheten för landimannen, att under nästa vinter få idka bränvinsbränniog, och åberopar säsom skäl, att årsvextern visar six lofvande samt att utsädet blifvit verkstäldt redan innan den kongl. kungörelsen om inskränkningen utkom; men det kommer likväl icke till det naturliga resultatet, att Rikets Ständer borde taga i betraktande att jordbrukande klassens i 1851 års författning lagligen tillförsäkrade rättigheter våldföras genom inskränkningen, samt att ständerna således borde anhålla om någon förlängning i den allt för koria bränningstid, som nu blifvit tillåten för hösten. Deremot blottar utskottet nu den hemliga planen att endast i bränvinsfabrikernas och storbrännarnes in tresse utverka inställandet af all bränvinstillverning vid detta ärs slut, för att sedan få göra gällande den nya förordningen med dess stora fördelar för de stora brännerierna och förstörande verkningar för den mindre jordbrukaren. Hvar och en bör väl inse, att de: måste vara nyttigare för den mindre landtbrukaren att få förvandla den mindre säljbara eller skadade delen af sin skörd under höstmäånaderna, då den änon ej är alldeles förskämd, än först på nästa år: vintermånader; och utskottet har med en sällspord upprik:izhetävisat huru staten sjelf befrämjar falska spekulationer och enskilda förluster, då den förleder folket att under en alltför inskränkt tillverkningstid forcera bränmviosbränningen , hvarigenom atskottet nu pädet klaraste sätt visat skadligheten i den tidsinskränkning, som det likväl sjelf framkalladt. Nu ser enhvar, att hela ropet mot husbehofs bränningen, och föregifvandet af dess förstörande indytelse på hushållning och sedlighet samt hela der låtsade omsorgen att genom lagstifningen afhjelpa superiet i verkligheten endast varit och är en plan att under skenet af ett moraliskt ändamäl, omärkbar! eller rättare hemligt ur folkets fickor locka en be skattniag, af den betydenhet att Rikets Stånder och regeringen aldrig skulle våga ifrågasätta att öppet och direkt utkräfva densamma. Att det likväl är folket och isynnerhet den stora, ojemförligt talrikaste jordbrukande och arbetsklassen, som får betala hel: bränvinsskatten, men icke fabrikerna, posessionaterna och storbrännarne, det vet nog enhvar,som vill tänka på saken. Utskottets förslag gär säledes bloit ut på att framtvinga en högre beskattning, då det nu från träder sina förut gifua skäl för bränvinsförbud under kommande vinter samt, efter erkännande af höstterminens lämplighet i al: mänhet, föreslår att under nästa års första månader medgiiva en tillverkning,. som det afstyrkt för detta ärs sista månader. Hvar och en inser att landtmanonen har större fördel af att utan afbrott få verkställa sin tillverkning, än om han först skall börja, sedan afbryta och så åter upptaga densamma; men föröfrigt går hela detta förslag endast ut på att bereda de stora brännerierna tillfälle att drifva sin rörelse, då det för de små blifver omöjligt att på de vilkor, som utskottet föreslagit, utöfva bränvinsbränningen. Med anledning af alla dessa skäl önskade Jöns Persson att ståndet måtte afslå utskoltets förslag och på de of utskottet åberopade skäl för en förlängning af bränningstiden under nästkommande vinter hos K Maj:t anhålla, att, så vida ej högst vigtiga omständigheter föranleda husbehofsbränvinsbränningens inställande, tillverkningeau må vara tillåten under hela November månad detta är, fördelad i två terminer af 15 dygn hvardera, samt att inbjudning måtte aflåtas till medstånden att med bondeståndet härutinnan förena sl. Ola Persson och Håkan Pettersson från Blekinge, Anders Ersson från Dalarne och många andra instämde med Jöns Persson. Ola Månsson uppträdde derefter emot utskottets förslag, som han ansäg vara ett bevis att utskotiets ätgöranden åsyftat icke så mycket bränvinsfiodens förminskning, som icke mera att konima ät penningar, då det tydligen ädagalagt, att det betraktar bränvin som bisak och penningar som hufvudsak, För öfrigt mäste det gå ganska konstigt till i det särskilda utskottet, då det ena dagen underkänner de skäl, som åberopas för bränvinsbränningens utöfvande vid detta ärs siut, men den andra sjelf audrager just samma skäl för dess frigifvande vid nästa ärs början. Då slutligen utskottet i ett föregående memorial tillstyrkt, som det uppgifvit för bränvinsbränningens och superiets minskande, att ingen bränvinsbränning må utöfvas under ärets tre första mänader, sä ansåg Ola Månsson rättvist att rent af afslå utskottets förslag. I denna mening, som också blef ständets beslut, instämde en mängd andra, Nyqvist åberopade sin vid memorialet fogade reservation, som lydde sålunda: Liksom det i allmänhet numera synes förgätet hvad som vid början af bränvinsfrägans behandling förlidet år angats dervid utgöra hufvudsaken — att minska bränvinets tillverkning ach förbrukning — har utskottet i detta utlätande frångått allt hyckleri med denna hufvudpunkt, hvilket röjer sig i betraktelserna öfver den sannolika tillgången å bränvin för instundande höst och derpå följande vår, Man tror natt tillgången för närvärande på denna vara ej kan vara så stor, att den lemnar nägot synnerligt öfverskott för instundande ärs. Jag nödgas härvid anmärka, att utskottet alldeles onödigtvis anser sig kalladt att göra kalzyler öfver möjliga tillgången på en vara, om hvilken det i början hette att den var onödig, onyt tig, förderfig. Hvarifrån härleder sig då nu denna ömhet om konsumentens rätt? Hvarför skall Sverge nu anses vara i behof af denna vara, hvars förbrukning man så högeligen fördömt, och hvilken fördömelse utgjorde förevändningen för alla åtgärder alt fördyra henne och åstadkomma en utomordentligt stegrad beskaitoing? Jag reserverar mig ytterligare mot den påtagliga motsägelsen i utskottets motiver vid det ena och det andra tillfsilet a? denna frågas behandling. Det må nemligen ihågkommas att, när minoriteteten i utskotlet ville försvara de rittigheter hvilka man fordom tillerkändt jordbrukarne, att ostörde af revolutionära omkastniougar i lagstiftaingen, få tid på sig att bereda öfvergängen ull ett förändradtlandtbrukssystem och fördenskull emot den : örestagna brådstörtande förändringen anförde, bland sannolika följder deraf, att lurendrejeri med utländskt bränvin kunde uppkomma, äfvensom att man hade sitt landtESTELLE STATS RETT 30 ETSI Irogra Am ni kan tala galliniska: man jag kan I