Aftonbladet – 20 juli 1854, sida 3

nan RR RR — att erbjuda något bistånd åt sin husbonde, såg ej förr jacan i rörelse, än han sprang till dess sida, utan att säga ett ord, och strök sig blott muntert på benet med sin högra hand. Vi skyndade snart förbi Esclavitud och togo derefter af på en stenig gångstig, som förde till maisfält, Vi passerade flera bondgårdar och anlände slutligen till en dal, hvars sidor voro rikligt bevuxna med dvergekar, och hvilka sluttade ned mot en liten mörk bäck, beskuggad af träd, hvilken vi gingo öfver på en dålig bro. Vid denna tid hade jag haft tillräckligt tillfälle att beskåda min originella följeslagare från hufvud till fot. Hans största längd, om han sträckt ut sig, hade kanske utgjort fem fot, en tum; men han gick något lutad. Naturen hade begåfvat honom med ett ofantligt hufvud och placerat det tätt på hans skuldror; ty bland hans kroppsdelar syntes ej någon hals kunna räknas. Armar, långa och muskulösa, svängde vid hans sidor, och hela hans kroposbyggnad var så kraftig som en athlets. Hans fysionomi var mycket lång och skulle hafva haft någon liten likhet med ett menniskoansigte om näsan varit något mera synlig, ty dess plats syntes alldeles upptagen af en sned mun och stora, stirrande ögon. Hans drägt bestod af trenne beståndsdelar: en gammal och söndrig hatt af portugisiskt slag, med bred kulle och små bord, nägot som syntes vara en skjorta, och smutsiga buldansbysor. Då jag önskade samtala med honom och ihågkom att alqniladorn hade underrättat mig att han talade flera språk, frågade jag honom på engelska, om han alltid hade fungerat som vägvisare? Derpå vände han sina ögon med ett eget uttryck mot mitt ansigte, uppgaf ett högljudt skratt, hoppade högt i luften och klappade a ed händerna tre gånger öfver sitt hutvud. Då jag märkte att han ej förstod mig, upp;repade jag min fråga på fransyska, och han svarade mig med samma skratt, skuttet och klappandet, Slutligen sade han på bruten spanska: Herre min, tala spanska i Guds vamn och jag kan förstå eder, och ännu