Aftonbladet – 15 juli 1854, sida 2

ställdes på samma grundval, så att ingendera skulle kunna rubbas med mindre än att sätta äfven den andras lagliga tillvaro i fråga. Det skedde genom reseringsformen den 6 Juni 1809, i hvilken 85:te 4 är sjelfva grundpelaren, som bjuder: Såsom grundlagar skola anses: ::.: a Regerings-Form, samt den Riksdags-Ordning, ucu Successions-Ordning och den Förordning om en allmän tryckfr hets etc. 1809 ärs lagstiftare inskränkte sig icke till att blott påbjuda: de redogjorde tillika för skälen till sina bud. Dessa motiver äterfionas i ett särskildt memorial, som Sveriges första konstitutionsutskott den 2:dra i berörde månad afgaf i sammanhang med förslaget till Regeringsform, och hvilket memorial sålunda motiverar tryckfrihets-förordningens upptagande bland vära grundlagar: En allmän nationalkraft uppkommer af friheten att tänka och yttra sig öfver nationens stora angelängenheter, att se dessa framställda till hvarje medborngares kännedom och omdöme, att veta lagarne vara hållna i aktning, och att med visshet kunna vänta National-Representationens återkommande verksamhet. Utskottet är öck derom öfvertygadt, att en sann medborgerlig anda åcke länge skall saknas hos ett ursprungligen fritt och mäktigt folk, som njuter en UNDER GRUNDLAGENS HELGD skyddad tryckfrihet, hvars regeringsärenden offentligen behandlas och granskas, hvars allmänna och individuella rättigheter iakttagas af en utaf National-Representationen förordnad väktare öfver lagarnes efterlefnad, af domare och embetsmän, och hvars fullmäktige, Rikets Ständer, äro i sjelfva grundlagen kallade att ä bestämda tider ovilkorligen sammankomma., Under dessa motiver läsas namnen: L. A. Mannerheim, B. von Platen, A. G. Silverstolpe, G. Adlerbeth, S. von Stockenström, A. F. Skjöldebrand, OC. von Rosenstein, Carl G. Nordin, Sven Wijkman Caspersson, J. Reinh. Blom, Daniel Eberstein, J. G. Gahn, Mats Pehrsson, And. Jansson Hyckert, Jon Jonsson; kontrasignent, hvilken förmodligen i pennan Ic uppfattat framställningen: Hans Järta. Man jemföre halten af dessa motiver till grund-Åc lagsbudets stiftande Juni 1809 med dem som blifvit I 1 : l : nn myr MM Mm -— sm mm Mm mm MM a MH (I mm OA AA Fm 0 ÖA rr PR OL ER nmm ss DR Jh KR RR FA — DA anförde Juni 1854 till samma grundlagsbuds upphäfvande! Man jemföre namnen på de gode herrar och svenske män, som sutto i konstitutionsutskottet 1809, och konungens, men ingalunda svenska natio-: nens högstoch högtbetrodde män, som ännu qvarsitta i konseljen ultimo Juni 1854! Man jemföre ech Fömme! !! . Kollektift ansvarige och af det sunda omdömet, i: den omutliga rättskänslan bränmärkte, finnas likvälj: gradationer i den förvåning, det förakt dessa rädgif-l: vares attentat mot en af sjelfva regeringssättets grund! valar uppväckt. Af grefve Sparre, kammarherre il! själ och hjerta, på samma sätt nu då han på en taburett sitter vid, konungens sida, som förut när han, stäende, uppvaktade bakom dess stol, och med det ominösa exemplet för ögonen af sitt slägtnamn under förmyndare-regeringen, rikskansleren Fredr. Sparre: — friherre Stjerneld, ledamot af 1838 ärs konselj, som skördade sina förnämsta lagrar under det årets ryktbara korstäg mot tryckfriheten: — grefve Gyldenstolpe, ett af verktygen i den jury, hvilken föranledde utbrottet af 1838 ärs händelser: — friherre Palmstjerna, hvilken, från den stund han fick portföljen om hand, tycks hafva gjort till sin uppgift att utplåna ända till sista solgrandet af det anseende för karaktersfasthet och viljans kraft, som hans farfar, riksrådet Nils Palmstjerna, fästade vid detta slägtnamn: — herrar Ulner, Fåhrzeus, Reuterdahl, Wallensteen, grefve Mörner, hvilka, genom ett gynsamt tärningskast i nådens raffellåda, blifvit, invita Minerva, belastade med statsmannavärf: — på hela detta sällskaps försök att korsfästa tryckfrihetens med sjelfva regeringsformen införlifvade grundsats, kan j viss mån lämpas den kristliga satsen: landsmän, förlåten dem, ty de veta sanfärdligen icke hvad de göra !s Men det finnes ännu en kamrat i denna konselj, hvars räkning icke är så lätt afslutad; alldenstund för ett moraliskt och politiskt fadermord ej finnes nägon förlåtelse, hvarken i himmelen eller på jorden, hvarken af samtid eller efterverld. Regeringsformen den 6 Juni 1809, med liflig ed: såsannt Gud hbjelpe till lif och själ! besvuren af både konung och folk, I och hvars 85 förmär, att tryckfribetsförordningen utgör I en bland Sveriges grundlagar, — denna regeringsform är främst bland Rikets Ständer beseglad med namnet: Michaöl Anckarsvärdn, (tillika med Jac. Ax. Lindblom, H. N. Schwan och Lars Olsson). Och hans egen sons mäg, statsrådet Gripenstedt, som har denna slägtförbindelse att tacka för hela sin ställning isam-hället — för både förmögenhet och taburett — aktar ej för rof, att på fyrationdesjette årsdagen af denna regeringsforms antagande, tillstyrka i konungens rådkammare, att helt simpelt utstryka en hel grundlag, som sädan i denna regeringsform erkänd och bekräftad! Denna incefattar sjelfva kronan på det statsskick, för hvars tillvägabringande hr Gripenstedts svärfar och dennes frejdade broder vågat lif och blod, inlåtit sig uti sammansvärjningar samt uppträdt i öppen insurrektion. Och vi äro säkert icke de penda, som från svenska riddarhusets bättre tider erinra sig der hafva hört en af dettas mest lysande talare just under närvarande statsskick — statsrädinnan Gripenstedts farbroder, grefve Carl Henric Anckarsvärd — hafva med eftertryck och tonvigt uppläst följande strof ur nyss åberopa.!e motiver till regeringsf .rmen : Makten att styra tillkommer, odelad, konungen. Men hans heslut kunna icke förhastadt fattas, icke bestämmas efter ensidiga underrättelser och räd af ndolda personer utan ansvarighet. Han måste i alla mål läta sig upplysas af ett offentligt statsråd, hvars ledamöter, ställde under ansvarighet, icke blott för deras yttrade rådslag, utan äfven för deras tystnad, då de bort råda, mäste sjelfve sorgfälligt söka upplysningar för att bevara sitt lif, sin välfärd och sin heder. På detta sätt och genom de öfriga medel, som äro föreskrifna, i afseende på ärendernas beredande, bör kcnungen icke i nägot fall kunna missledas, bör allmänna rösten icke kunna hindras att, genom någon organ, tränga fram till honom. Den oafbrutna vanan att höra råd, allvarligen och högtidligt gifna, skall i en ung monarks sinne dana och i en mogen konungs stadga aktning för sanning och rätt. Och skulle ännu en gång ett oblidt öde uppsätta ppå Sveriges tron ex egemnmäktig konung, skall dock den förenade kraften af hans rädgifvares föreställningar, naf nationens fritt yltrade tänkesätt och af vissheten vom kommande Ständers ovilja, tidigt bryta hans våldsamma lynne. Han skall åtminstone icke, genom konstitutionsvidriga beslut, blottställa sin makt för en föredragande embetsmans vägram af den kontrasignation, hvarförutan hamna befallningar icke blifva alandes. (Avis å Monseigneur le Comte de Sparre.) Den nya dynastien hade knappt hunnit få fast fot på svenska jorden, då inom tvenne år efter tronföljarevalet, och under det Carl Johan i sjelfva verket förde spiran, fastän kronan zirade Carl XIII:s svaga hjessa, första anfallet gjordes på tryckfriheten 1812. Carl Johan befann sig den tiden på höjden af ära och rykte som fältherre och statsman; bakom sig: fälttåg och segrar; omkring sig: atmosferen af det lysande och snillrika i sin personlighet; framför sig: blä dande illusioner, skyhöga förhoppningar. Kronans dåvarande rådgifvare stodo ännu i högt anseende hos nationen och ägde tillika med dess aktning äfven dess förtroende. Och likväl dristade man icke väldföra sjelfva grundlagshelgden af tryckfriheten som grundsats. Man bar vördnad för principen i regeringsforpå några ställen voro lika höga, som en mans bufvud. På andra sidan af heden i den rikt!