Aftonbladet – 8 juli 1854, sida 3

ver lågorna. Emellertid öppnades ziguenarens dörr, och Antonio trädde ut; och kastande sina ögon mot skenet, utropade han: svinet har dödat deras broder; ack, att hvarje busus blefve betjenad, som det der svinet. Kom in, broder, och vi vilja äta hjertat af detta svin. Jag förstod knappast hans ord, men följande honom, förde han mig till ett lågt rum, i hvilket var en brasero eller liten panna, full med glödande träkol; bredvid den stod ett plumpt bord, betäckt med en grof linneduk, på hvilken sågs bröd och en stor kruka, full med en rätt, hvars ånga luktade ej obehagligt. Hjertat af bolichow är i denna puchera, sade Antonio; ,ät, broder,. Vi satte oss båda ned och åto — Antonio glupskt. Då han hade slutat, uppreste han sig: — har du fått din 1li? frågade han. Här är den, sade jag och visade honom mitt pass. Godt, sade han; du kan komma att behöfva det. Jag behöfver intet; mitt pass är bar lachi. Nu ett glas repani och sedan åstad ! Vi lemnade rummet, hvars dörr han tillstängde, gömmande nyckeln bakom en lös tegelsten 1 ett hörn af gången. Gi ut på gatan, broder, under det Jag förer caballerias från stallet,. Jag lydde honom. Solen hade ej gått upp ännu, och luften var genomträngande kall; gryningens svaga ljus satte mig ock istånd, att med någorlunda säkerhet urskilja föremålen. Snart hörde jag bullret af djurens steg, och Antonio kom fram, ledande hästen vid tygeln; machon följde bakom. Jag betraktade hästen och ryckte på axlarne, Så mycket jag kunde se, syntes den vara det mest besynnerliga djur, jag någonsin skådat. Den var af en spöklkt hvit färg, kort till kroppen, men med synnerligt långa ben. — Du ser på grostin,, sade Antonio; den är aderton år gammal, men är den bästa häst i Chim del Monro; jag har länge haft mitt öga