Aftonbladet – 8 juli 1854, sida 3

Professor Lindgren: Utan att kasta nägon sidoblick hvarken på de maktägandes gunst, den talaren påstod sig aldrig sökt, el!er pressens terrorism, den han aldrig iruktat, lyckönskade ban konung och rike hafva sådana ministrar som dem vi ega, och utsa til trots för tidningarne, som skändande neddårogo alla som ej adoptera dess läror, avt radgifvarne gjord. sig förtjente af det förtroende de åtnjuta så väl a! konuvgen som den störsti delen af naiionen. Prosten Linnarson och doktor Björkman yttrade six friande tör ministrarne. Prosten P. OC. Arosenius förundrade sig icke att bland tusende mål ej ett kund: finnas, som ej af en ovänlig granskare kunde tadas. Talaren fröjdade sig för öfrigt ät den rät radigbet, det nit, skicklighet och s:mvetsgrannhet, som uppenbarat sig i staisradets handlingar. Doktor Gumelius ansäg sig ej kunna förebrå ministåren bristande nit, skicklighet och oväld. Lektor Söderberg famn betänkandet alltför otillräck. ligt, för att deruti skönja det fostzrländska ministrar ne uträttat, men han hade funnit detta uti konun gens proposition om statsverkets tillständ och beho och berättelsen om hvad i riket efter sednaste riks dag sig tilldragit; i den förra hade han funnit mån ga frön till religiöst, intellektuelt och materielt godt, som i det sednare visat sig burit rika frukter. Prosten Gahne: Oaktadt de förmildrande reservationerna, kunde dock totalintrycket af anmärkningarne ej helt och hället utplänas. De visa att ej alla konstitutionella former blifvit iakttagne, att man förbisett ständernas beslut eller derät gifvit en orätt tolkning. De visa, att man underlåtit att höra auktoriteterna, eller att der de blifvit hörde, man ej fästat afseende på deras yttranden. Talaren ville ej hafva den 107 :n tillämpad; men han önskade av betänkandet med gillande af anmärkningarne mätte läggas till handlingarne. Professor Bring ansåg i grundlagen ej ligga anonan rätt till pröfning än den som gifver svar på den slutliga frågan: om anmärkningarne varit grundade; kunde de ej hafva föranledt till annan åtgärd, än att läggas till handliogarne, så mycket mera blefve förhällandet sådant nu, då de flesta äro ogrundade. Komminister Beckman hade inom hierarkien funnit att ju äldre man blir desto nyttigare anses man blifva; hon älskar ej att inom konseljen finna nomader och tror att ju längre man stannar på en plats, desto större blifver ens erfarenhet. Prosten Qviding förklarade sig älska sådana ministerer, som hindra destruktion, och derföre äfven den värvarande i Sverige. Specielt uttalade han sin belåtenhet med ecklesiastikministern för hans åtgöranden eller rättare sagdt derföre att han intet gjort vid skolväsendet, och talaren fann det eget att skolfrägans försvar skall utgå från kryddlädan. Doktor A. Nordström och biskop Heurlin önskade att betänkandet måtte läggas till handlingarne. Den sednare talaren protesterade mot den reservation, som bebandlar af utskottet underkände anmärkningar. Eu sådant afgifvande af reservationer ansäg talaren grundlagsvidrigt. Prosten Karlinder afhöll sig både ifrån att gratulera och uttala förkastelsedomar. Biskop Hallström hade trott sig böra framdraga hvad som liknade sig till att kunna kasta skugga på ministören. Att framdraga förtjenster deremoi vor ej utskottet förpligtigadt till. Anmärkningarnes vigt öfverlemnade talaren ät framtidens dom, som ej lärer fästa sig vid de maktegaudes gunst eller pressens terrorism. Under diskussionen af punkterva hade talaren, som utskottets ledamot, ansett sig skyldig att försvara utskottets anmärkningar. Nu vore ban fr: från denna förbivdelse, och ehuru han ej önskade tillämpning af 107 , önskade han dock att det som vlifvit yttradt ej måtte försvinna i sanden, utan tjena till någon nytta. Doktorerne Sandberg och Wallin yttrade sig friande, likaså kyrkoherden Nordlund och doktor Pettersson. Prosten Almqvist reserserade sig mot föredragniogssättet, hvarigenom allt gillande eller ogillande af hvarje punkt blifvit afskuren. Professoc Agardh övskade ej någon skrifvelse till Kongl. Maj:t, men förklarade att detta ej skulle tolkas som ett gillande. På framställt! propositon om de aderton punkterna föranledde en skrifvelse i ändamål att från statsrådet skilja en eller fler af konungens rädgifvare, sva rades nej, hvarefter betänkandet lades till handlingarne. —