Aftonbladet – 8 juli 1854, sida 3

Det är med djupt vemod, jag ansett min pligt for dra att i dag äfven uttala ett ogillande öfver h. exc. hr grefve Sparre säsom konseljens chef. Sedan mina yngre är har jag haft den lyckan att stå i ett närmare förhällande till hans excellens, och ingen kan värtre och af mera erfarenhet än jag vitsorda den ädle grefvens Öppna, redliga och flärdfria karakter, djupa insigter och stora arbetsförmäga; ocksä vägar jag uttala den, säkert af många här delade önskan, att bans excellens, under förändrade förhällanden, skall ännu under en läng framtid få tillfälle att egna sina tjenster ät fosterlandet. Hr Stolpe uppträdde med ett längt anförande, hvars hufvudinonebåll vi nödgas i största korthet återgifva. Talaren ansåg den nu pägående ceremonien i historien endast hafva sitt motstycke i Atheniensernas ostracism. Denna träffade dock ofta. de utmärktaste män, och om dagens förhandlingar utfölle ofördelaktigt för herrar statsråder, så kunna de trösta sig med nyssnämnde illustra föregängare. Här har en tidningsartikel, benämnd Riddarbuset förr och nun, olifvit äberopad säsom särdeles betecknande. Tal hade ej läst denna serie artiklar, men hade dock händelsevis kommit att se en af dem. Han hade funnit att den uppräknat namnen på en mängd af de fordna oppositionsmännen, och han tyckte sig just förnimma detta suckande utrop: hvar finnas nu dessa oppositionens herrar? Tal. beklagade denna saknad, hvaraf han äfven ty kte sig höra ett genljud inom dessa murar. Tal. hade stora anspräk på de män, som utgjorde Rikets Ständers förnämsta delegation, konstitutiensutskortet. Hos dem hade man rätt att fordra sjelfständighet och oberoende. De gamle grekerna ansågo dessutom en af de förnämsta egenskaper hos statsmannen bör vara sans eller måtta, hvilket de betecknade med ordet go: vvoov vn (sofrosyne). Denna egenskap tyckes ej vara den öfvervägande hos konstitutionsutskottets medlemmar. De anmärkningar hvarmed utskottet framkommit bära åtminstone icke vittnesbörd derom. Genom att punkt för punkt genomgå de framställda anmaärkningarne ville talaren söka ådagalägga, att en del af dem voro alldeles obefogade, de öfriga så obetydliga att de ingalunda förtjenat upptagas. Med denna granskning fortgick talaren till och med 13:de anmärkningspunkten, lemnande han de öfriga alldeles ovidrörda. Uti de behandlade punkterna utgjorde hans försvar för ministeren så att säga en sammanfattning af alla de argomenter som blifvit andragna, synnerligast på riddarhuset och äfven till en del ide öfriga stånden, och då våra läsare redan i referaterna öfver debatten hos adeln till fullo sett dessa argumenter utvecklade, anse vi öfverflödigt att här ånyo upprepa dem. Endast torde förtjena anmärkas, att talaren, som i afseende på de anmärkta befordringsfrågorna äfven hufvudsakligen utgick från den synpunkten, att ständerna ej egde att göra något inträrg uti detta konungamaktens prerogativ, dock, hvad angick sjelfva de anmärkta itgärderna, mindre bemödade sig att ädagalägga det någon af partierna dikterad orättvisa icke blifvit begången, än att just söka rättfärdiga ett sådant partisinnets inflytande på dessa mål. Till styrka för en sädan åsigt antydde talaren att äfven Rikets Ständer, vid bortgifvandet af de tjenster, hvilka de ega att tillsätta, ingalunda uteslutande afse meriterna, utan äfven taga den politiska opinionen i betraktande. Efter denna, såsom nämndt är, med 13:de punkten afslutade behandling af konstitutionsutskottets anmärkningar, öfvergick hr Stolpe till ett genmälande dels af reservanternas särskildt framställda aovmärkning, dels af det under diskussionen yttrade klander öfver systemet i allmänhet och de under riksdagens lopp afgifna kongl. propositionerna isynnerhet. Härvid kom talaren äfven in på kapitlet om tryckfrihetspropositionen, hvilken hann fann fullkomligt i sin ordving, och äberopade att uti intet annat land med parlamentarisk författning) finnes tryckfrihetsförordningen med sina detaljer uti grundlagarne upptagen, och hänvisade han i detta hänseende äfven på Norge. Den skilnaden, att i dess Grundlov står, att Trykkefrihed finder Sted, ansäg talaren föga väsendtlig. Slutligen förklarade sig emellertid talaren ingenting ha emot, att de nuvarande rädgifvarne aflägsnades; men dä oppositionen störtar en minister, är det äfven vanligt att nägra af oppositionens hufvudmän intaga de afgångnes ställe. Nu fann talaren emellertid icke i oppositionens leder nägra män, -t hvilka han ville se anförtrodd ledningen af fäderneslandets öden, och han yrkade derföre betänkandets läggande till handlingarne. (Forts ) ) Under föregående debatter har emellertid samme talare ganska tydligt antydt, att han anser vär för fattning vara representativ, icke parlamentarisk.