Aftonbladet – 8 juli 1854, sida 3

fälle att göra mig bekant med de spanska zigenarne, och ett förträffligt sådant framställde här sig sjelft vid mitt första inträde i Spanien. Med ett ord, jag beslöt att följa zigenaren. pJag vill resa med dig,, utropade jag. Hvad mina saker angår, vill jag afsända dem till Madrid med cirdoche,. Gör så, brodero, svarade han, och gros skall gå lättare. Packning, i sanning! Hvad behof har du af packning? Hvad Busnå (de kristna) på vägen skulle skratta, om de sågo två cals med packning bakom sig. Under mitt vistande i Badajoz hade jag mycket liten förbindelse med spanjorerna, då :ag uppoffrade min tid hufvudsakligen åt zigenarne, med hvilka jag, af lång förbindelse ned serskilda afdelningar af deras race i verldens olika delar, kände mig mycket mera hemmastadd än med Spaniens tysta, förbehållsamma män, med hvilka en fremling kunde umgås ett halft sekel, utan att de ställde ett halft dussin ord till honom, om han sjelf ej gjorde de första stegen till bekantskap, hvilken slutligen kunde blifva nekad med en axelryckning och ett no intendo (jag förstår ej); ty bland de många djupt rotade fördomarne hos detta folk är äfven den besynnerliga iden, att ingen fremling kan tala deras språk, en id, vid hvilken de ännu lära hänga fast, ehuru de höra honom tala med fullkomig ledighet. I denna händelse är det yttersta de kunna medgifva: Habla quatro palabras y nada mas (han kan tala fyra ord och ingenting mer). Tidigt en morgon innan solens uppgång in-. fann jag mig vid Antonios hus; det var en liten låg byggnad, belägen vid en smutsig gata. Det var alldeles mörkt; gatan var likväl till en del upplyst af en hög antänd halm, omkring hvilken två eller tre män voro ifrigt sysselsatta, hållande tydligen ett föremål ör