Aftonbladet – 8 juli 1854, sida 3

synes mig hafva ålegat regeringen att åt detta bedröfliga förhållande egna eh den allvarsammaste unlersökning. Jag fruktar att nägon religionsfanatism har stor del i dessa olycksaliga tilldragelser. Af inset ondt fraktar jäg nägot sä mycket som det relislösa svärmeriet. Det avgriper merändels, ja nästan alltid, den mindre upplyste; det blir en epidemi, hvars: smitta uibredes med förvånande fart, hvilken ökar sig i samma män, den röner motstånd, och isynverhet om det Jyckas dessa funatismens beklagansvärda offer att få spela rolen af martyrer. Martyrkronan har: för den fysiskt eller intellektuelt vanlottade en oemotståndiig dragvingskraft. Månne det ej är styrelsens och allas vår oeftergifliga pligt att i tid tänka oss mn uti dessa bedröfliga förhallanden och försöka, om 2j ett annat system än motståndets och de vilseför das dragande inför domstol skulle kunna, om ej bota, åtminstone minska det ondas framfart. Fri, som tan ken, måste slutligen också häri landet individens andaktsörning blifva. Bland annat har jag äfven känt en djup smärta vid att se de mått och steg, styrelsen vidtagit, när vi dels varit botade dels hemsökta af den svåra farsot, hvilken försynen i sin outransakliga vishet låtit öfvergå Europas länder. Vi blygas nu för de ätgärder, vi vidtogo 1834, och jag fruktar att en lika tderymd härefter skola vära efterkommande få lika stort skäl att blygas öfver dem, de sednare åren här blifvit vidcagne. De hafva satt en skamfläck på svenska namnet, fordomdags kändt för mod och hjelpsamhet; ty de hafva gjort oss till föremäl för spe och ätlöje i andra länder. Om äfven den allmänna opinioven i tandet varit vilseförd, så bör det vara styrelsens för nämsta sträfvande att upplysa, öfvertyga och till sans återföra en vilseförd opinion, vore den huru stark och allmän som helst. Det är ej om möjligheten af kolerafarsotens stängande emot utlandet eller dess håmmande genom spärrningar inom landet, som jag här yurat mig; det är om den känsla af medlidande, hjelpsamhet, som undergräfves, när man skiljer brodern frän brodern och nekar den ene att räcka den andre i nödens och sorgens dagar en hjelpsam hand. Sjelfviskhet och den räa omtankan om endast eget lif undertrycka alla ädlare känslor. Måtte genom ett raskt beslut regeringen för all framtid förhindra förnyandet af de upprörande tilldragelser, hvarpä vi sett talrika exempel i snart sagdt Sverges alla landamären. Frän detta sorgliga ämne föras mina tankar på ett annat, då hela landet var af djup sorg och ängslan betaget. Vi erinra oss alla med djupaste bedröfvelse den förlust, som drabbade vårt älskade konungahus. Olyckan och sorgen finner inträde så på borgen som i hyddan. Konungens svåra sjukdom och deraf tvungna afresa till utrikes ort framkallade riksaktens användande och den oformlighet, att tio främmande ledamöter i den af tjugo personer sammansatta regeringen mäste deltaga i och rösta öfver Sverges inre anselägenheter. Att de uppfyllde detta kinkiga uppdrag med en i allo berömvärd grannlagenhet, förminskar ingalunda orimligheten af detta förhållande. Alla inse och medgifva behofvet af en snar förändring af denna riksakt, och ändä har styrelsen icke deråt, mig veterligen, egnat någon allvarlig uppmärk samhet, än mindre har någon nädig proposition blifvit derom till Rikets Ständer framställd, ej eller har, mig veterligen, nägot i Norge blifvit ätgjordt, för att en gång på ett ändamälsenligt sätt reglera de uniooella förbällandena, bestämdt en af dagens vigtigaste frågor. Detta lägger jag styrelsen med skäl till last. Styrelsen förebrär jag icke sä mycket hvad den gjort som icke fast mera, hvad den underlätit göra. Utgående från denna synpunkt, har jag hitills yttrat mig. Jag går nu att uttala min åsigt äfven i mera speciela frägor. Emellertid vill jag först hemställa till konseljens ledamöter, om nägon enda af dem tagit inträde deri, för att lefva och verka för en ide, hvars genomförande han ansett befordra landets väl och lycka. Utan en sädan kan jag icke tänka mig den, som söker och vinner inträde i rädskammaren, så vida ban ej betraktar den uppbarande lönen vars målet. Då upphör man likväl att vara statens råd; man nedstiger till att vara maktens enskilde tjenare. Har väl någon enda af konseljens ledamöter på törhand uppgjort nägot system för sin verksamhet, innan han antog den nådiga kallelsen? — Jag skall bemöda mig att yttra mig med all den grannlagenhet, man är skyldig fränvarande, helst alla äro män, kända för redlighet, nit och mer eller mindre skicklighet och, inom privatlifvet, med rätta åtnjutande allmän aktning och förtroende. Bland innevarande riksdags märkvärdigaste och olyckligaste företeelser är onekligen den nådiga propositionen, angående 61 S R F. Man har väl sagt, att dermed ej var så illa ment; jag villtro det. Förvekas bör likväl ej, att sjelfva menlösheten kan innebära och nägon gäng framställa förslag af vådlig beskaffenhet. Så bedömde också Riksens Ständer denna framställning. Detta bevisas bäst af dess i, riksdagshistorien exempellösa, enhälliga förkastande, först i konst.-utskottet, och derefter i alla fyra riksständen. Ej heller böra vi förglömma propositionen angäende tryckfrihetslagen. Alla inse vi, att de grofva miss bruk, som understundom utöfvas af skandalpressen, öra stäfjas, och att i det afseendet en annan lagstiftning tarfvas. Något annat hade man likväl icke väntat sig, än det, som, tack vare tur på spel, nu blifver hvilande till nästa rikdag. Om dess blifvande öde kan man ej tvifla. Jag äterkommer till propositionen itullfrågan. Den var af särdeles oskyldig art: men hade aldrig kunnat framkomma i en mindre gynsam tidpunkt, än just då riksstånden sjelfve beslöto att antaga andra principer, hvilka nu äfven synas hafva vunnit insteg hos samhällets alla klasser. Föredraganden för finansärendena, hr frih. Palmstjerna, tillhör väl i främsta rummet äran af dessa förslag. Friberren vann inträde i konseijen säsom det reaktionära partiets hufvud. Hans prohibitiva äsigter äro jemväl mer än en gång, så med ord som handling, af honom ädagalagda. Dessa åsigter äro nu mera icke tidsenliga; hvadan jag också anser den ädle friherren vara den, som förnämligast bör anmälas enligt 107 . Förgätas bör ej hr friherrens uppträdande på riddarhuset vid öfverläggningen om det nya tulltaxeförslaget. Saknande tillgäng till ridderskapets och adelns protokoller, hvilka ej lära tryckas, när fråga är om tullagstiftningen, måste jag förlita mig på tidningsreferater, hvilka, jag medger det, dock lagt talare i munnen yttranden af motsatt åsigt mot den de under debatten framställt. Emeilertid lära hr friherrens ord hafva fallit sig sälunda: ,det är ej värdt jag här yttrar mig, ty ingen hör på mig. Lägger jag detta naiva yttrande till det enhälliga förkastandet af propositionen om 61 S, så måtte det for dras en god helsa — jag vill ej begagna ett mera allmänt gängse uttryck — för att kunna med lugn återvända till rädsbordet och att, säsom Konungens rädgifvare, ånyo uppträda på riddarhuset. Helt anBorlunda uppfatta och uppskatta i andra länder ministrarne sitt kall och sin egen värdighet. Vära statsräd synas deremot vara af en osärbar natur, ja! de tyckas besitta en alldeles oförbrännelig konstitution. För öfrigt förenar jag mig med hr Björck, om en skrifvelse, enligt 107 S, emot de af konom nämnda fem ledamöter af konseljen, men anser mig dessutom böra yrka detsamma emot statsrådet hr grefve Mörner i och för bars uppträdande på riddarhuset i behandlingen af tulltaxai fälle att göra mig bekant med de spanska zigenarne, och ett förträffligt sådant framställde hir sio sielft vid mitt första inträda i; Snanian