Aftonbladet – 8 juli 1854, sida 2

wad som trycker, försvagar, förfördelar moderjordens värmaste fosterbarn skall till rikets sonna väl afhjelpas ch förbättras? Männe den behandling, skatieför. nklingsfrågan rönt allt sedan 1848 svarar emot detta sonungalöfte? Hvad svara, om förebråelser då af etade folkombud göras för underlåtenheten art bringa vårt lagväsen, vär kyrkolag, vära krigslagar till slutgt afgörande? Hvad svara, om förebrselser då göras för sorglöshet i ordnandet af vår. kreditlagstiftning? Talaren trodde det ej blifva tillfyllestgörande att svara, att regeringen lagt kommiiternas förslag på Ständernas bord. Mångfaldiga dylika frågerskulle kunna göras; men talaren vill ej dermed fortsätta. De gjorda kunna för denna gång vara nog, såsom ett uttryck af hans bekymmer öfver regeringens konservativa hållniog — dess underlätenhet att söka befrämja nyttiga och nödvändiga reformer. Talaren insåg nogsamt, att dessa hans ord skola ogillas af de radikala, derföre att de äro för lena. Måtte ej af samma skäl mina varningar försmås af de konservas tiva! Talaren önskade återremiss af betänkandet och komme att yrka den, om han deri lyckades att vinna understöd. Hr Adelborg, 0. A., höll rådgifvarne räkning att de här uppträdt med öppet visir — ett exempel, som vore efterföljansvärdt. Lika med den föregående talaren fann han grundlagen helt och hället bestrida allenastyrelsen, på samma gäng som den skyddade monarken från ansvarighet och anmärkningarnes tyngd. Ty då 3 S R. F. innehölle att K nungens majestät ,skall hållas i helgd och vördnad, bans gerningar vara emot allt åtal fredade,, inskränktes i påföljde 4 Konungens rätt att styra riket af det sätt R.F. föreskrifver,, hvarvid tillika det vilkor var fästadt, att Konungen är pligtig inhemta underrättelse och råd af ett statsräd,, hvars ledamöter, enligt 9 samma regeringsform, äro för sina rädslag ansvariga till den påföljd, hvarom i 106 och 107 55 stadgas, Konungen dock förbehållet att allena besluta. Desssa ne 5 i regeringsformen är den konstitutionella basis, på hvilken vårt statsskick hyilar och som lika mycket bör bevara oss för enväldet som för rådsväldet. Således vore det en helig pligt för representanten att strävgt nagelfara med rädgifvarnes ätgöranden, och för konstitutionsutskottet att icke undanhälla klandret emot dessa. Utskottet skulle likväl härvid, i talarens tanka, mindre fästa sig vid partiela fall än vid rädslagen i allmänhet och den riktning styrelsen följt. Det vore således konstitutionsutskottets pligt att afgifva ett omdöme öfver regeringsåtgärderna i deras totalitet, och ej att med ett visst småsinne fästa sig vid obetydligheter. Tal. fann af de framställda anmärkningarne egentligen endast de 12:te, 13.de och 14:de punkterna, angående der omnämnda befordringar, vara härledda från 107 S, R. F. För sin del ansäg Tal. granskningen af regeringens befordringssystem bäde tillåten och af den största vigt. Icke vore det lofgifvet att bedöma egenskaperna hos de personer, som blifvit utnämnda, men deremot vore anmärkningsrätten fri e ot Konungens rädgifvare, såvida de åsidosatt tillbörlig noggrannhet i sina rädslag. Om t. ex. befordringar skulle bero af börd eller af protektioner, utan afseende på förtjenst; om man bortgäfve statens embeten för att köpa politiska motståndare eller säsom pensionsanstalter eller för att reglera politiska anhängares dåliga affärer m. m. d., så vore det väl icke rimligt att Rikets Ständer skulle vara bundna till tystnad och icke ega rätt att emot rådgifvare, som tillstyrkt eller icke afstyrkt sådana missbruk, högt uttala sitt missnöje. Äfven i afseende på 11:te punkten måste Tal. gilla anmärkningen, emedan ätgärden att vägra Landskamererare att få sin särskilda mening känd och pröfvad af Konungen, innefattade ett vädligt försök till en byräkratisk despotism, hvilken här i landet redan gjort sig nog förhatlig. Tal. taokade ännu en gång konungens rädgifvare, som öppnat denna diskussion, emedan ridderskapet och adeln möjligtvis eljest, likasom vid föregäende riksdag, kommit att inhölja sig i ett mystiskt dunkel i afseende på denna för den konstitutionela grusdsatsen mera än för de omedelbara resultaterna af beslutet vigtiga fråga. Hr statsrådet Gripenstedt upptog ytterligare frågan om anmäkningen i 11 punkten och uppehöll sig särdeles dervid att regeringen alldeles icke uctalat sitt gillande af den äsigt att la :dskamererares reservation icke åtföljt landshöfdingens skrifvelse. Denna reservation blef för konungen föredragen innan utoämningen till den ifrågavarande tjensten skedde, och var följaktligen icke undandold. Annat var den rättsfrägan, huruvida landshöfdingen handlat mot sin instruktion, då han icke insändt reservationen, och denna fråga borde afgöras efter de stadganden, som då befunnos, utan afseende derpå om dessa ansägos vara oriktiga eller ofullständiga och säledes böra för framtiden ändras eller förtydligas. Hr von Hartmansdorff, Aug. Hvarken rädgifvarre eller utskottet hade, i talarens tanke, gjort sig förtjenta af allt det klander, som här blifvit å ena eller andra sidan uttaladt. Talaren hade sjelf under en längre tid än flera af de n. v. rådgifvarne beklädt ett embete i konungens råd. Han hade i en fräga varit ställd under riksrätt och i 16 under 107 S. Han borde således vara skäligen botad för klandersjuka; men kunde dock icke förtiga att en och annan af de nu framställda anmärkningarne vore befogad, ehuru dessa ej vore af den beskaftenhet, att de borde föranleda till någon rådgifvares afgång. 1:a punkten vore af småaktig naiur, då den anmärkta underlåtenheten påtagligen berodde af ett förbiseende af protokollsföranden. Den 2:a punkten innefattade mähända den betydligaste anmärkningen, ty genom. den godtyckliga regleringen af biskoplönen i Kalmar och utbytet af dertill hörande prebenden hade tvifvelsutan ett ingrepp skett i presterskapets privilegier, ehuru 106 här bort tillämpas i stället för 107. 3:dje punkten. Den ätgärd, hvarigenom armfbens pensionskassa blifvit beröfvad en inkomst af liggetidsmånaderna vid ledigheten af landshöfdingebeställning vore icke riktig. 4:de puukten. Det missförhållande som här blifvit anmärkt, att nemligen en t. f. embetsman fått såsom arfvode aoslagen hela lönen, men derutöfver behålla sin lön på annan stat hade bort af föredraganden observeras. Beträffande äter 5:te punkten voro rådgifvarne för. tjenta af tacksamhet för det de afstyrkt det :ntrång på konnngamakteos gebit, Rikets Ständer försökt, genom indragning af den ordinarie presidentslönen i bergskollegium; men då presidenten i allt fall icke kunde erhålla full lön, hade verket skäligen kunnat fortfarande ätnöjas med en tillförordnad. Den reglering af bergslagsstaterna, som vore anmärkt i 7:de punkten, tillkom konungen, enligt 89 R. F., hvarföre anmärkningen syntes sakna grund. Vid 8:de punkten, angående en ersättning till landshöfdingen i Göteborg för amorteringen af hans ackord, kunde skäligen sägas att oväld ej blifvit iakttagen, då man gifvit ersättning ät en landshöfding, men ej ät andra. I afseende på l0;de punkten, om återställande af försuten tid för utbekommande af en kronofordran, ville tal. icke påstå att rädgifvarne baft orätt, men då saken var tvätydig, hade ett förtydligande bort föreslås. Rörande 11:e anmärkningen var tal. af den mening, att landskamercrarens reservation bort få åtfölja landshöfdingens skrifvelse; ty menicgen mätte väl vara, icke blott att landskamereraren genom sin reservation skulle freda sig från ansvar, utan ock, att den högre myndighet ärendet underställdes, skul!e pröfva hvem som haft rätt. Om landshöfdingeinstruktionen härom inugenting sta