Aftonbladet – 8 juli 1854, sida 2

tog mig ej mycket till förmån för det land, i hvilket jag nu gjort mitt inträde; den består till störsa delen af bruna hedar, hvilka frambringa nästan blott ett slags buskar, kallade på spanska carrasco; blåa berg höja sig dock i fjerran, hvilket befriar scenen från den enformighet, som eljest skulle beherrska densamma. Det var i Badajoz, hufvudstaden i Estremadura, som jag först sammanträffade med dessa besynnerliga zincali, gitånos eller spanska zigenare. Vet var här jag träffade den vilde Paco, mannen med den ofärdiga armen, som förde cachas (saxen) med sin venstra band; hans listiga hustru, Antonia, skicklig i hokkano baro eller det stora knepet; den stolte zigenaren Antonio Lopez, deras svärfader och många andra likaså egna individer af errateeller 2zigenarblodet. Det var här jag först predikade evangelium för zigenarfolket, och började den öfversättning af Nya testamentet på det spanska zigenarspråket, af hvilken jag sedermera lät trycka ex del i Madrid. (Lucas Evangelium, den enda bok i verlden som finnes på zigenarspråket.) Efter ett uppehåll af tre veckor i Badajoz, beredde jag mig att resa till Madrid. Sent en eftermiddag, då jag höll på att packa in mina få saker, inträdde zigenaren Antonio i mitt rum, klädd i sin zamarra och höga anlalusiska hatt. Antonio. God afton, broder; de säga mig utt på callicaste (i öfvermorgon) tänker dai vegifva dig af till Madrilati. Jag. Sådan är min afsigt; jag kan ej dröja vär längre. Antonio. Vägen är lång till Madrilati; det ir dessutom krig i landet och många chories tjufvar) stryka omkring; är du ej rädd att esa Hu Jag. Jag har ingen fruktan; hvar och en