Aftonbladet – 8 juli 1854, sida 2

hade jemväl : vid annat tillfalle blifvit af sam-j7 ma departementschef iakttaget. Vid hr Ceder-År schiölds anmärkning till 1l:te punkten ville frih. lc erinra att, i frågan om principen, frih. deladele bans mening, men att konungens rådgifvare härl:! iogalunda yttrat sig angående grundsatsen, hurrli vida reservationer borde medfölja eller icke, utan : endast utlåtit sig öfver den i besvärsväg anförda kla! gan öfver landshöfdingens vägran i detta fall, hvil-l: ken borde bedömas efter den ordning, som fin-li: nes stadgad i landshöfdingeinstruktionen, hvilken äter : icke omtalar landshöfdings skyldighet att läta sär-: skilda reservationsskrifter medfölja hans utlätande. : Friberren slutade med att instämma i grefve Pukes. anhällan, att K. U:ts memorial mätte med ogillande . läggas till handlingarne. ! Friberre Raab A. C. betygade sin synnerliga fäg-: nad öfver den afvikelse frän vanlig praxis, att ko-l: nungens rådgifvare personligen uppträdt i denna fräga. Han hoppades kunna förklara det säsom ett tecken . att vi närmade oss en parlamentarisk diskussion. : Han beklagade blott att fyrdelningen vällade atticke : mer än en fjerdedel af representationen blefve i tillfälle att höra försvaret. Beträffande utskottets memorial ansäg friherren det först vara hans moraliska pligt att yttra sig öfver 2:dra punkten, angående Dörby och Kläckeberga pastorats skiljande från biskopsstolen i Kalmar, emedan friherren stätt i spetsen för den petition hos konungen, som ät nämnde församlingar begärt egen kyrkoherde. Friherren upptog härefter utskottets anmärkningsskäl i denna punkt och vederlade desamma ungefär ur samma synpunkt som hr statsrådet Gripenstedt. Friherren skulle vis serligen finna det för sig beqvämligast att härmed sluta sitt anförande, men han skulle anse det som ett förräderi emot de politiska åsigter, han städse hyllat, om han genom sin tystnad skulle ställa sig i de belåtnas leder och icke öppet uttala sin mening vid ett tilifälle af den stora betydelse, som detta ätminstone borde ega i ett konstitutionelt samhälle. Talaren hade pä morgonen läst i en utkommande tidning (Sv. T.) en artikel om rätta andemeningen af 4 regeringsformen. Han skulle ej här ingå i kritik af en tidningsartikel, om han ej funnit den utgöra ett eko af de äsigter, han så ofta bäde inom och utom dessa murar hört uttalade, att nemligen Sverges konstitutionella statsskick ej skulle vara bygdt på samma grunder som andra länders, hvad angär den ministeriela ansvarigheten, ty, säger man, då andra fria länder hafva ministrar med en parlamentarisk ansvarighet, hafva vi här i landet statsråd med reseryvationsrätt. I stället för de rättigheter och pligter, som i andra länder äligga ministrarne, har, påstär man, 4 S R. F. tydligen hos oss uttryckt, att det är Konungen allena, som styrer, och hans rådgifvares ansvarighet är inskränkt dertill, att de genom sina råd och sina reservationer troget iakttaga formen, akta sig att ej öfverträda någon af grundlag eller annan lag. Tal. kunde för ingen del godkänna denna inskränkta uppfattning af statsråden: pligter, eller att vär grundlagsstiftares meniog kunnat vara sådan. I motiverna till 1809 ärs grundlag heter det: attstatsråden skola vara ställda under ansvarighet, icke blott för sina yttrade rädslag, utan ock för sin tystnad, då de borde råda. Sjelfva mäste de sorgfalligt söka upplysningar, för att bevara sina lif, sin välfärd, sin heder. På detta sätt och genom de öfriga medel, som äro föreskrifna i afseende på ärendenas beredning bör Konungen icke i något fall kunna missledas, och allmänna rösten icke kunna hindras att i något fall tränga till honom. Den oafbrutna vanan att höra råd, allvarligt och högtidligt gifna, skall i hans sinne stadga aktning för sanning och rätt., Det vore långt ifrån talaren att vilja bidraga till försvagande af Konungens makt, han vore tvertom öfvertygad, att för Sverges lycka, ära, lugn och yttre säkerhet är en stark oc kraftfull konungamakt ett oeftergifligt vilkor; men den befordras ingalunda genom den tolkning, talarens motståndare i frågan vilja gifva åt 4 4. Tvertom vore den i högsta måtto vådlig för konungamaktens helgd, emedan den mer än något konstitutionelt motstånd, mer än någon opposition, kan skingra den helgongloria, som bör omgifva majestätet. Allenastyrande och konstitutionel frihet kunna ej i längden stå tillsammans. Konstitutionel frihet gifves ej utan tryckfrihet, fribet att offentligt yttra sig öfver regeringens handliogar, alltså att kunna klandra dem. Men hvem träffar klandret, om det ej kan riktas mot den skyddsmur, som är afsedd att uppbära det — konungens rädgifvare? Mot regentens eget bröst borde ingen pil få riktas. Vi må nu kalla de ansvarige rådgifvarne för ministrar eller statsräd, anse deras befattningar och deras ställning huru som hest, så mäste vi alla erkänna, att de dock hafva en ansvarigbet, en räkenskapsdag inför representationen. I andra länder är det adressen, hos oss 107 :s tillämpning. Men huru har väl 107 hos oss blifvit tillämpad? Mao har under granskningen af statsrådsprotokollen uppletat ett större eller mindre antal anmärkningspunkter och uppfört dem i ett naket register, utan att ingå i någon närmare undersökning, huru statsräden pä det hela förvaltat sina embeten, utan att bedöma andan och syftningen af deras rädslag, utan att gifva ett totalomdöme öfver regeringens ätgärder i allmänhet eller af den riktning de haft under den förflutoa riksdagsperioden. Detta är, hvad konstitutionsutskottet efter min öfvertyge.lse borde göra, dervid de då kunna säsom bevis och exempel uppgifva åtskilliga fakta. Tal. genomgick derefter de särskilda anmärkningspunkterna, hvilka han väl till en del gillade, men fann dem likväl vara af den beskaffenhet, att han icke af dem kunde hemta giltigt stöd för yrkandet, att någon rädgifvare skulle anmälas till förafskedande. Men tal. skulle dock brista i den öppenhet ochuppriktighet hvarmed man här borde bemöta hvarandra, om han ej djupt beklagade att vi nu 1854 icke allenast stå långt tillbaka i utveckling af landets bäde materiella och intellektuella krafter, . mot hvad vi hade anledning hoppas 1844, utan styras i vida konservativare riktning, än under perioden mellan 1840 och 1844. Det är sannt, att för närvarande råder politiskt lugn, och att de alltför högljudda ropen på reform tystnat af; dock förhåller det sig icke med detta lugn så, som när stormen upphör att rasa för den, som hunnit hamnen, utan endast så som man föreställer sig, då man passerar läsidan af en klippa i hafvet. Stormen äterkommer, och det med ökad fart. Talaren beklagade då den farkost, hvars styrmän ej begagnat tillfället att ställa honom i beredskap, och som icke sjelfve rustat sig för kampen mot de retade vågorna; och han klandrade sädana försumlige styrmän. Den politiska stormen kunde ej hafva lagt sig för alltid, ej ens för en längre tid. Förr eller sednare. återkommer han, och då vore godt bafva beredt sig på dess emottagande. En sådan beredelse föreställde sig talaren att det nu åligger vår regering att vårdsamt ombe sörja, under denna lugna period. Annars fruktar han, att vi, förr än nägon anar det, hafva att motse en riksdag med de anspråk, som 1840 ville och till en del lyckades göra sig gällande, — en skakning sådan, s)m 1848 öfvergick Europa, och hvars svallvågor äfven hotade att skölja vår klippiga nord. Hvad skulle väl då vår regering svara, om anspråken med ökad våldsamhet på en lösning af representationsfrågan förnyas och den får uppbära förebråelsen, att den ej, medan tid var, — medan sinnena voro lugna och anspråken billiga, —sökt befrämja densamma? Hvad svara på den frågan, huru den i sin mån sökt hålla det löfte, hvarunder konungamakten under vårt nya statsskick först återuppträdde, då det hette: alli OPRRSETREAVSAANARSDRRNENDRVAATE