Aftonbladet – 8 juli 1854, sida 2

sfver rädgifvarnes hvar för sig rådslag: rörande all: männa mått och steg; men äfven utur en inskränkare synpunkt kunde talaren icke gilla de framställda an märkningaroe: Hr -Cederschöldy; R. Th: Då konungens rådgifvare likasom andra menniskor mäste vara behäftade med menskliga svagheter och ej lära kunva anse sig sjelfva ofelbara, borde det vara för dem välkommet att anmärkningar blifvit framställda, emot hvilka de lemnades tillfälle att försvara sig. Talaren höll dem ocksä räkning för det de här uppträdt med ett sädant försvar. Hvad som är rikets sannskyldiga nytta, derom äro tankarne mycket skiljaktiga. Derom borde dock alla vara ense, att statsmakterna ej få inkräkta på hvarandras område, och, ur sädan synpunkt kunde talaren ej gilla utskottets klander i 5:te punkten deremot, att konungens rädgifvare icke ansett Rikets Ständer hafva egt rätt att utan konungens samtycke indraga presidentslönen i bergskollegium. Vore Rikets Ständer berättigade att borttaga presidentslönen inom ett kollegium, så skulle i konseqvens dermed, de kunna indraga hela kollegium och derigenom ingripa bäde i Konungens rätt och i hela förvaltningens gånz. Således hade, efter talarens förmenande, rådgifvarne haft rätt uti sin åsigt i detta fall. Deremot hade de väl kunnat visa Rikets Ständer den uppmärksamheten att icke tillsätta presidentsembetet, dä sädant kunnat uteblifva utan att ären-Å dena derigenom blifvit eftersatta eller bergskollegium sämre förvaltadt. Tal. instämde således i den 6:te anmärkningspunkten. Mot frih. Palmstjernas yttrande, att Rikets Ständer vore oberättigade att granska befordriogssystemet, ville tal. på det högsta opponera sig; tvärtom ansåge han denna del af regeringsbestyren vara en bland de vigtigaste, ty på valet af embetsmän och deras redlighet, duglig et och lämplighet för platserna berodde det väsendtligen huru alla andra frågor och folkets vigtigaste angelägenheter blefvo behandlade, samt huruvida landet kunde vara mer eller mindre belätet eller obelåtet med sin styrelse. En egennyttig, slapp och oskicklig embetsman kunde göra lika mycket ondt, som en duglig, redbar och upplyst kunde göra godt. Tal. ville väl tro, utskottets anmärkning i 1:sta punkten mot föredragandens och statsrådets underlåtenhet, att afgifva sitt tilleller afstyrkande vid utnämning af trenne domareembeten, hafva härledt sig frän en saknad anteckning i protokollet; men skulle en sådan underlätenbet verkligen hafva egt rum, så vore anmärkningen i denna del sä svår, att den väl skulle förtjena en tillämpning af 107 t. I allmänhet fann tal. jemväl det anmärkningsvärdt, att protokollet icke alltid upptoge föredragandens och statsrådets motivering för tillstyrkandet vid tillsättningen af alla vigtigare embeten. I afseende på 10:de punkten kunde tal. väl icke instämma i utskottets anmärkning, att en af högsta domstolen beviljad resniog erfordrats för utbekommande af det ifrågavarande fordringsbeloppet. Deremot förmente tal. att de statsmedel, som icke i behörig tid uttogos, tillföllo statsverket, hvarföre frågan om deras utbetalning bort öfverlempas till Rikets Ständers afgörande. Uti 14:de punkten, angående tillsättningen af åtskilliga landshöfdinge-beställningar, hade utskottet haft rätt. Konungens rådgifvare bade också sjelfva insett och erkänt giltigheten af säväl utskottets som Rikets Ständers äsigt att, vid tillsättandet af högre civila em-be:smän, särdeles afseende borde fästas på skickligbet under föregående tjenstgöring på samma embetsbana, enär konungens rädgifvare, vid sitt afstyrkande af en civil embetsmans utnämning till landshöfding i ett af de vestra länen anfört att den af konungen nämnde icke kunde anses å sin dittills tillryggalagda tjenstebana hafva i någon synnerlig mån förvärfvat prakstisk bekantskap med de ärenden som tillhöra landshöfdingars handläggniog,. Den då ifrägavarande landshöfdingen hade likväl både förvaltat domareembete och flera är fungerat såsom polismästare i Stockbolm. Talaren frägade således om skäligen de hrr militärer, som befordrats till landshöfdingeembeten och hvilka på den civila tjenstebanan alldeles icke haft någon praktisk erfarenhet, kunde antagas hafva i synnerlig måo förvärfvat någon praktisk erfarenhet i de gavska mängartade civila göromål som tillhöra en landshöfding. För konseqvensens skull hade konungens rådgifvare åtminstone bort låta till protokollet anteckna de synnerligen förekommande skäl, som kunde föranleda deras icke afstyrkande utaf afvikelsen från den allmänt giltiga befordringsgrund, att en person borde ega någon erfarenhet och bekantskap med de befattningar som tillhöra det embete, hvartill han befordras. Den vigtigaste af konstitutionsutskottets anmärkningar vore likväl, efter talarens förmening, den i 1l:te punkten angående vägrad rätt för en landskamererare att läta sin reservation åtfölja landshöfdiogs upprättade tjensteförslag. En sådan princip skulle leda till ett envälde hos konungens befallningshafvande som vore lika skadligt som lagstridigt. När landshöfdingeinstruktionen lemnade landssekreterare och landskamrerare rätt, ja å!ade dem som pligt, att till protokollet anteckna sina frän landshöfdiogens afvikande meningar; vore det då sundt förnuft uti att hindra, det dessa meningar åtföljde, säsom upplysning, till konungen, af hvars pröfning det ju berodde hvad afseende deråt borde lemnas? Talaren ogillade således på det högsta rädgifvarnes afstyrkande i denna sak och fann den oförenlig med ett konstitutionelt samhällsskick. Sedan tal. derefter yttrat sig angående vigten af rädgifvarekallet, och fått uttala sin mening angäende de gjorda anmärk Dingarne, ville han, med afseende ä den brydsamma ställning, hvari dessa embetsmän vore försatte, det stora ansvar de voro underkastade och svårigheten att finna efterträdare med grforderliga egenskaper, likväl icke yrka någon vidare åtgärd i anledning af utskottets memorial, utan medgaf att det endast lades till handlingarne. Hr statsrädet Gripenstedt erinrade mot den sista talaren, att dä utnämningen till landshöfdingeplatser skedde utan förslag och utan att konungen deröfver inhemtade föredragandens eller statsrådets yttrande, vore det ej heller möjligt att motivera ett tillstyrkande i detta hänseende. Om säledes konungens beslut i denna del vore stridande mot statsrädet tanka, äterstode endast att deremot göra underdäniga föreställningar. Friherre af Ugglas, Gust., fann för sin del något mera icke tillkomma Kongl. Maj:t än att hos Rikets Ständer tillkännsgifva hvad utskottet under granskningen af statsrådsprotokollet funnit anmärkningsvärdt. Den yttersta pröfningsrätten willhörde derefter Rikets Ständer. Tal. förundrade sig att man ansäg utskottet hafva haft rätt att bedöma huruvida den ena eller andra personen varit mer eller mindre lämplig till det embete hvartill han blifvit af konungen utnämnd. En sådan utsträckning af granskningsrätten vore vädlig och kunde ej instämma med grundlagens mening. Då i afseende på sädana tjenster, som hos konungen sökas, departementschefen framlagt de sökandes tjensteförteckningar, hade han derigenom fullgjort stad gandet i 33 Regeringsformen. Frih. för sin del hade endast instämt uti anmärkoingarne vid 4:de punkten om aflöningen till t. f. landshöfdingen von Troil, och 10:de punkten, angående tillstyrkandet att konungen i administrativ väg skulle kunna äterställa försuten tid. I intetdera hade frih. funnit de afgifna förklaringarne nöjaktiga. Om än chefen för civillepartementet icke visste att den t. f. landsböfdingen br v. Troil uppbar lön jemväl å annan stat, så hade han bort derom underrätta gir aoch derefter i sam