Aftonbladet – 7 juli 1854, sida 2

åstadkomma osämja, sjelfsväld och svaghet. I afseende på 15:de punkten, angäende behandlingen af frågan om tullbevillningen, erinrade friherren, att utskoitet här gifvit sig alitför vidt ut i betraktelser öfver grundsatserna för tullagstiftningen, hvilket, efter friherrens förmenande, läge utom konstitutionsutskottets område, utan tillhörde bevillningsutskottet. Såsom föredragande för finansärenden hade friherren dessutom tillstyrkt nedsättning i flera af de tullsatser, t. ex. å skeppsförnödenheter, salt och ved, Rikets Ständer vid förra riksdagen antogo, och i afseende på af honom tillstyrkta införselslicenser, hade dessa grundat sig på ådagalagda behof för staten eller allmänna inrättningar, äfvensom för räämnen, som icke voro tillgängliga inom landet. 16 punkten angäende behandlingen af frågan om kreditförhällandena. Frih. ansäg det icke hafva legat inom finansdepartementets område attföreslå förändrade kreditlagar, hvarföre han icke heller ansett sig böra i den för kreditförhällandenas ordnande bildade kommitte inrymma någon lagfaren person, utan bade han åtnöjt sig att i detta hänseende öfver.emna frågan till justitiedepartementet, inom hvilket jemväl sedermera flera lagförslag i detta hänseende blifvit utarbetade, med biträde af sakkunnige män, hvilkas arbete sedermera varit hänvist till högsta domstolens granskning och troligen snart komme att framläggas för Rikets Ständer. Frih. slutade med yttrandet af sin särdeles tillfredsställelse deröfver, att så stränga gramskare som majoriteten inom konstitutionsutskottet ej kunnat framleta nägot svärare att anmärka, än hvad som funnes i det föredragna betänkandet upptaget. Hr statsrådet Gripenstedt. Bruket hade varit att konungens rådgifvare ej ingått i svaromål i anledning af konstitutionsutskottets anmärkningar vid veras förvaltning. Talaren förstod ej denna grannlagenhet. Då det gällde ett af folkets yppersta privilegier, att granska regeringens handlingar, vore det utan tvifvel rädgifvarnes både rätt och plizst att, i anledning af gjorda anmärkningar, lemna de upplysningar, som kunda erfordras, och möjligen skingra ett uppkommet missförständ eller visa anmärkningarnes grundlöshet. Talaren ville således komplettera sin värda kollegas anförande i detta hänseende jemväl för de ledamöter af konseljen, som icke hade säte och stämma bland ridderskapet och adeln. Härvid borde man i främsta rummet noga öfverväga de gränser för anmärkningsrätten, som voro utstakade i 106 och 107 34 Regeringsformen. Den förra handlade om tillstyrkandet eller befrämjandet af uppenbara lagöfverträdelser, hvarför konstitutionsutskottet, utan något veto å Rikets Ständers sida, egde rätt att ställa konungens rädgifvare under tilltal inför riksrätt. 107 berättigade konstitutionsutskoltet att anmärka huruvida statsrådets ledamöter samfäldt, eller en eller flera af dem, uti deras rådslag om sllmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfnvat,. Deremot hade, efter tal. tanka, utskottet icke rätt att yttra sig, huruvida rådslagen elier åtgärderna varit mer eller mindre lämpliga, hvilket alltid berodde på olika åsigter och partimeningar, som hindrade en opartisk granskning. Tal. upptog derefter de särskilda punkter, som af frih. Palmstjerna icke blifvit vidrörda. I afseende på 2:a punkten, angäende regleringen af biskopslönen i Kalmar och ätgärden att ät Dörby och Kläckeberga pastorat gifva en egen kyrkoherde,, förmente tal. att det fastheldre hade varit klandervärdt, om en sådan reglering icke skett. Beträftande presterskapets privilegier, så kunde dessa icke äsyfta nägot annat än att hvad som vore anslaget åt presterskapet och kyrkorna skylle oförryckt bibehållas för detta ändamål och icke dragas till något annat, men kunde väl icke rimligtvis lägga hinder i vägen för regeringen att utbyta ett prebendepastorat emof ett annat eller leda dertill, attregleringen af al:a löner inom presterskapet skulle i evighet fortfara att vara sådan som 1723. Beträffande åter konungens pligt att, på det sätt förr öfligt varit,, tillsätta kyrkoherdebeställningar, så innebure regeringsformens stadgande i detta fall snarare en rätt för konungen att bibehällas vid den fordna rättigheten att utnämna kyrkoherdar i de gäll som ditintills varit regala. Också hade dylika regleringar fiera gänger tillförene egt ram, utan anmärkning å Rikets Ständers sida och utan att kammarkollegium deröfver blifvit hördt hvarpå flere exempel anfördes. Uti förevarande fall hade domkapitlet vid två tillfällen tillstyrkt att Dörby och Kläckeberga pastorat mätte frånskiljas biskopstolen och församlingarne sjelfva petitionerat den af K. M:t vidtagna åtgärden. Beträffande 3:e punkten, angående den förmenta förlust, som blifvit tillskyndad armeens pensionskassa derigenom att en till landshöfding utnämnd militär fått från och med månaden efter den han blifvit till embetet utnämnd, nåtnjuta de löneförmåner som enligt stat och författ,ningar åtfölja hans embete,, förvånade det tal. att K. U. ansett föredraganden för civildepartementet skyldig att vara ombudsman för armeens pensionskassa. Om något fel här hade blifvit begånget, skulle det väl hafva varit, dä interimsregeringen förklarat pensionskassan icke vara författningsenligt berättigad till någon ersättning; men deremot hade anmärkning icke blifvit framställd. — 4:e , angående statsrådet Fåhrei underlåtenhet att tillse det t. f. landshöfdingen i Malmö von Troil icke, under tiden som förordnandet varade, fätt uppbära sin aflöning jemväl såsom öfverstelöjtnant vid lifregementets dragonkår. Tal. ville ej yttra sig om saken, men fann utskottet hafva förbisett att frågan, huruvida den t.f. landshöfdingen fortfarande jemte landshöfdingelönen uppbar lön jemväl frän regementet, icke tillhöra civil utan landtförsvarsdepartementet, emot hvars chef likväl anmärkning här icke blifvit framställd. — 5:te punkten, angående rädslagen i afseende på behandlingen af Rikets Ständers anmälan om minskning af anslaget för bergskollegium. Tal. medgaf, att, enligt grundlagens bokstaf i 62 regeringsformen, Rikets Ständer egde bestämma de särskilda ändamäl, hvartill anslagen borde användas; men detta berättigade icke Rikets Ständer att utan konungens samtycke göra sådana indragningar på de ordinarie staterna, att derigenom hela statsmaschineriet kunde blifva overksamt, så att t. ex. hela embetsverk dymedelst komme att sakna aflöning. Derpå ginge likväl utskottets resonnement ut. Detta vore utan tvifvel ett ingrepp uti den konungen i 89 Y R. F, försäkrade rätt att fastställa grunderna för allmänna inrättningar af alla slag. I detta hänseende gällde samma förbud, som i 80 R. F. vore nedlagdt angående rubbning i indelningsverket. TI öfrigt äberopades ledamöternas inom adeln och presteståndet reservation. — 6:e och 7:e punkterna, om tillsättniogen af presidentsplatsen i bergskollegium samt regleringen af bergslagsstaterna,. — Konungens rätt att tillsätta president vore obestridd. Att den skedda utnämningen var stridande mot rikets sannskyldiga nytta, vore hvarken bevist eller antagligt. Uti den utnämnde presidentens fullmakt hade det vilkor influtit, att han dels skulle vara underkastad den förändring, som presidentsembetet vid framdeles skeende reglering af bergskollegium kunde komma att undergå, dels skulle ätnöja sig med det arfvode, som då blefve för embetet anslaget. Beträffande bergslagsstaternas reglering, så stode denna i öfverensstämmelse med Rikets Ständers beslut redan för 30 år sedan. Väl hade Rikets Ständer anhållit, att få emottaga förslag till organisationen deraf, men konungen hede ansett lika litet nödigt att besvära Rikets Ständer med denna organisationsfråga som med frågan om organisationer af andra embetsverk, såsom statskontoret, krigskollegium etc., hvaremot dock anmärkning vid föregående riksdagar icke blifvit väckt. Deremot hade regeringen lemnat öppen hela den del af organisationen, som kunde erfordra ökade statsutgifter, t. ex. i afseende på arfvoden till stipendiater eller extra ingeniörer, i hvilket hänseende Rikets Ständers afgöranderätt icke vore förnärmad. — 8:e punkten, angående en ersättning af 507 rdr till Jlandshöfdingen i Götheborg för amortering af hans ackord. Summan var besparad å den förra landshöfdingelönen för Götheborgsoch Bohus län och kunde således skäligen disponeras, för att lätta landshöfdingens i samma län ackords-amorteringsskyldighet, heldre än att fylla andra landshöfdingelöner, med hvilka