dast erinra, att då något bestämdt stadgande icke funnes, som älade landshöfding att insända landskamererarens reservationsskrifier, så kunde ej heller landskamererarens besvär öfver landshöfdingens vägran härvll formenligt gillas. Möjligen vore ett tillägg i detta fall nödigt i landshöfdingeinstruktionen, derom förslag jemväl blifvit inom konseljen väckt. — 18:e punkten, angäende underlåtenhet att ordaa ds punionela förhållandena i afseende på Sverges och Norges inbördes handelsförbindelser. Om utskottet tagit kännedom angående de svårigheter och den obenägenhet som från norska sidan möttidenna ömtåliga angelägenhet, så förmodade tal. att anmärkningen skulle hafva uteblifvit, och trodde han under nuvarande förhällanden det vara lämpligast att genom en förändrad tull-lagstiftning småningom närma sig till likhet de begge rikena emellan. Tal. upprepade att konstitutionsutskottet ej egde rät. att bedöma lämpligheten af hvarje rådslag, utan endast huruvida dessa varit stridande mot rikets sann skyldiga nytta eller visat brist på oväld, nit, skicklighet och drift. Den anmärkande delen af utskottet hade gifvit prof på begge sätten att bedöma; framför allt hade den visat nit och drift att tillvägabringa anmärkningar, men om den deremot mera iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller visat mera oväld och skicklighet i sitt vigtiga uppdrag än konungens räd gifvare i utöfniogen af sitt tunga, ansvarsfulla, och tal. ville tillägga, temligen glädjelösa kall, öfverlemnade tal. att afgöras af sanningen och tiden, som ställde hvar man på den plats honom rätteligen tillkomme, och som alltid vore den oväldigaste domaren. (Forts. följer.)