Aftonbladet – 6 juli 1854, sida 3

ville bevara det förtroende, som landet är skyldigt sin regering och önskade, att man icke måtte sårav stats råderna eller den älskade konungen genom nägon an hållan om de förras entledigande, samt föreslog derföre att förbise felen och lägga memorialet till handlingarne. Anders Ersson från Dalarne uttalade i ett längre anförande Hedemora pastoratsboers stora belåtenhet med den kyrkoherde, de fätt genom den af konstitutions utskottet anmärkta åtgärden. Anders Jonsson från Skaraborgs län ifrade i ett skarpt anförande för statsrädernas entledigande. Sahlström uppträdde derefter, under spänd uppmärk samhet från hela ståndet och de talrikt på läktarnc församlade åhörarne, med ett anförande som referen ten beklagar att blott ofullkomligt kunna ätergifva Han hade trott att konstitutionsutskottsledamöterna ej skulle ha behöft uppträda, dä memorialet tillräckligt utreder den fräga hvarom förhandlingen rör sig, men då man nu sökt ursäkta statsrådernas af utskottet anmärkta förbiseende af sin pligt, så fann han sig uppkallad att yttra sig i saken. Det är högeligen att beklaga, om ett land, af Gud och naturen så utrustadt som värt, af sin egen regering blifver hämmadt i sin utveckling till storhet och medborgrarnes välständ. Vårt land, synnerligen utrustadt af en mild försyn i fråga om folkets andå, dess mod och rätträdighet, har på ett sätt som fosterlandsvännen måste djupt beklaga blifvit på några är återhället i sin utveckling. Få länder i Europa äro så frikostigt gynnade. Detta folk, som aldrig låtit komma sig till last de andra nationernas öfverdrifter, har alltid fortgätt på sin utvecklingsbana lugnt och genom öfvertygelsens kraft; bevisen derför behöfva ieke äberopas. Men det år omöjligt att komma vidare, så vida icke regeringen vill medverka till det natib nella mälet. Den sanningen ha utskottsledamöterna beklagligtvis haft alltför stora skäl att inse. Det skulle fordras mer tid, än nu kunde disponeras, för att fullständigt utveckla alla emständigheter, men sjelfva betänkandet är så upplysande, att man icke kan sätta i tvifvel att anmärkningarne äro befogade: vedersakarne hade nog önskat att kunna undanrödja dessa anmärkningar om det varit dem möjligt, men sådant bade de ej förmått, och anmärkningarne kunde icke heller vederläggas. Man. fann af memorialet, att utskottet funnit hos konungens rädgifvare tre slags förbiseenden af hvad deras pligter bjudit: 1:0 ingrepp i ständernas beskattningsoch lagstiftningsrätt, 2:0 anfall på den personliga friheten och 3:0 en stor mängd underlåtenhetssynder. Talaren ville emellertid mindre klandra rädsherrarne för hvad de gjort, än för hvad de underlätit att göra. Ett sådant underlåtande af hvad fosterlandets väl kräfver, som konungens nuvarande rädgifvare, såsom det tycktes systematiskt, lätit komma sig till last skulle snart bringa fäderneslandet i den största fara. Talaren ville icke lägga sten på börda för de män, hvilkas handlingssätt nu skulle bedömas, men af en regering fordrar man och har man rätt att fordra nägot annat, än att den skall oupphörligen söka förevändningar att undanskjuta alla de stora reformer, som nationen känner äro behöfliga för samhällslifvets förkofran och blomstring; då de emottaga det höga och vigtiga kallet, känna de dess svärigheter och utsätta sig för ansvaret om de sedan ej visa vilja och förmäga att uppfylla de pligter som de ätagit sig. ; Desse män, som nu sitta vid konungens rådsbord, hafva de uppfyllt dessa pligter? Är rädskammaren så sammansatt, att den kan beiordra eller bar befor-drat landets sanna väl? Dessa frågors besvarande ville talaren öfverlemna åt hvar och en att bedöma. Vittnesbörd derom äro att söka i den ofantligt miss lyckade behandlingen af skattefrågan, som icke blott rör detta ständ, utan hela landet på det närmaste. då det rör jordbruket, landets modernäring, som aldrig kan rätt uppblomstra så länge den tryckes af de nuvarande banden och typgderna. Bedömandet måste äfven fästa afseende vid regeringens ätgörande i frågan om hemmansklyfningen, som är af största intresse för hela samhället, emedan den så djupt ingriper i den fattiga klassens ställning, att det är omöjligt ait skildra följderna af den behandling den rönt. Det är icke mer äa några är sedan en nuva rande statsrädsledamot, som under käpan af en falsk liberalism svingat sig upp i verlden, lifiigt och väi utvecklade vigten af denna frögas lösning på ett alldeles motsatt sätt emot det som regeringen nu valt. Såsom den blifvit behandlad, skall den fattiga klassen vara utestängd från alla en sjelfständig ställnings förmåner och oupphörligen sjunka allt djupare i elände och brott, och samhället skall få sin dryga del af det lidande som sådant åstadkommer, och som Jlagarne förorsakat genom att gynna de större jordegarne på bekostnad af de mindre, i stället stt de borde underlätta den fattiges bemödanden att sträfva sig ur sin betryckta s.ällnipg. Förordningen i detta ämne hade också utfärdats tvärt emot de grunder som ständerpa 1848 derför önskat, och är derföre lika klandervärd, som för de olyckliga följder den är egnad att frambringa. Då man likväl öfvergår från det onda, som statsråderna tillstyrkt, till det goda de underlätit, så fram står i första rummet den vigtiga lagreformen, för hvi!ken regeringen gjort ingenting, oaktadt alla de förtjenstfulia och med otroliga kostnader för folket ästad komna förarbeten, som blifvit fullbordade, men ni ligga obegagnade. Talaren visade derefter huru regerinsen handlat i fräga om kreditlogstiftningen, kyrkolagen och slutligen skolfrågan, denna den vigtigaste fråga för samhällets väl, som statsrådet underlätit at: genomföra, oaktadt den är löst genom ständernas och: ett föregående systems bemödanden. De materiell: förlusterna kunna i nägon min godtgöras; men di immateriella, genom folkbildningens tillbakahbällande, äro oersättliga. Med hvarje är, som skolfrågan opp skjutes och således det uppvexande slägtet, utgörande ungefär en tolftedel af hela befolkningen, hindras från den upplysning skolorna kunde gifva, är ock ett å af detta uppvexande slägtes lifstid onyttigt förloradt. Hvad kan man vänta af en minister som underläer sådana fosterlandets angelägenheter? Ilopplöshet är det rätta ordet, hvarmed man kan beteckna detta. Emot ett par af statsråderna, cheferova för landtoch sjöförsvarsdepartementerna, förekomma relativt få anmärkningar af utskottet, emedan de sä nyligen tillräd: sina platser; men under det ständerna nu utan .vekan frikostigt beviljat alla de medel, som regerinsen Önskat till dessa delar af förvaltningen, fruktar alaren att dermed icke förfares så som landet borde ha skäl att fordra. Derom har likväl icke utskottei ansett sig böra ens ingå i pröfning; det är ew tligsände för blifvande revisioner och utskott. Det vore iock väl om dess påpekande kunde utgöra en erinran för ministrarne, som äro kollektift ansvarige, att iaktaga den kiokaste bushållning, hvilket är så mycket mera af nöden nu, då fosterlavdet troligen står framför en större brytn ng och landets väl säledes fordrar au medlen handhafvas så, att nägot är öfver i farans stund. Man hade sagt att tidpunkten icke skulle vara väl vald för att uiurycka ett ogillande af systemets handingssätt, emedan ståndet hade för sig vigtiga önskvingsmal atthos regeringen frambära; men Sahlström insåg, att, om bondeståndet skall kr rygg och gewom förödmjukelser köpa hvad det anser sig skäligen os sin konung bört önska, så skulle dessa önskninsars uppfyllande köpas alltför dyrt. Den puvarande idpunkten är tvärtom den aldra lämpligaste emedan vationen alltför länge tillbakahällits af ett skadligt egeringssystöm, sä att det är nödvändigt att ju förr lesto heldre deri göres ett afbrott, och emedan vi roligen stå framför en sådan brytning, att det är lidelesnödvändigt att nationens angelägenheter komna att ledas af män, för hvilkas nit, skicklighet och rift samt omdöme om rikets sannskyldiga nytta Sveres folk kan hysa ett fast förtroende, och icke afsäåana, om hvilka man kan frukta att de taga impuler från ett håll som talaren icke ville nämna. När Sahlström satte sig reste sig, största delen af tåndet under högljudt bifall för att förklara sig intämma med honom. Bland de instämmande bann Am RR Fm ooR — ct — —— m mv RR LL