Aftonbladet – 6 juli 1854, sida 3

staf Andersson, Anders Andersson frän Elfsborgs län, Lagergren m. fl. i Johannes Nilsson från Skåne uppträdde derefter och yrkade 107 S:s tillämpning emot rådgifvarne, hvilka han ansåg, i stället att vara ett värna för grundlagen, nära nog hafva trampat den under fötterna, och nåstan ville anse ha sökt slita det band som är knutet emellan konungen och f.lket. Sandberg och Oiof Persson från Westerbotten instämde med Johaunes Nilsson. Jöns Persson från Blekinge fann det vara icke uta obehag att uppträda i deuna fråga, men ansäg der grundlagsenliga rättigheten derull äfven älägga dei såsom en cafvislig pligt för folkets representanter. Konstitutionsutskottet hade uti förevarande memorial framhållit en hel fö!jd af regeringsåtgärder, son bevisa att konungeas rådgifvare dels röjt bristande vit, skicklighet och drift i deras höga och vigtige kall, dels en uppendaglig håg att främja sådant, son. Jöns Persson för sin del ansåg strida emot riket: sannskyldiga nytta. Han önskade tillämpning af 107 regeriogsformer på grund af utskottets memorial och synnerligen hvad som var anfördt i hr Brincks reservation första punkten, angående kongl. förordningen om hemmansklyfningen af den 13 Juli 1833. Yttersta målet för jordbruket, liksom för all ma-j teriel produktion är, efter hans tanke, icke menniskoslägtets försoffning, utan menniskoslägtets civilisation. Men civilisationen hindras genom lagar, som kränk rättvisan ; och rättvisa i fråga om jordförvärf kan icke vara annat, än att hvar och en må ega rätt att förvärfva jord. Upphofvet till all rikedom Igger i rätten) at förvärfva för den som börjat med att ega iniet. Det större kapitalet bör lika litet i jordbruket, som i någon annan näring, ega laglig makt att förtrycka det mindre. Men den ifrågavarande författningen syftar uppenbart derhän, att låta det större kapitalet undertrycka och från all täflan utestänga det mindre. Konungens rådgifvare hafva förbisett, att denna författning är ett ingrepp i den fattiges rätt och frihet att råda öfver sig och sitt. De hafva förbisett att denna författning är ett tvängsband, som hindrar den fattige att vara man för sig; de hafva förbisett, att de tillstyrkt en uppenbar orättvisa All orättvisa mäste förr eller sednare draga straffet med sig, och om denna författning blifver bestän dande, skall den på ett kännbart sätt straffa fådernes landet för det Konungens nuvarande rådgifvare tillstyrkt densamma. Att beröfva den fattige rättigheten att förvärfva eget jordstycke, från hvilket han genom arbete kan söka sitt lifsuppehälle, — eget hem, i hvilket han kan finna trefaad och belåtenhet, hvarigenom frestelserna till osedlighet och brott ofelbart minskas, och i stället inrätta samhället så, att några få stora jorccgare skola på fabriksmaner sköta sitt yrke med aflönade arbetare kan icke vara till samhällets nytta.Fi På dessa skäl ville Jöns Persson att bondeståndet för sin del skulle besluta en skrifvelse till Kongl. M:t med anhållan, att han ville från statsrådet och embetet skilja de rådgifvare, som, närvarande i konseljen lå frågan förevar, tillstyrkt eller icke afstyrkt nämnde förordning. (Forts.) DANTES AAA ATA