Aftonbladet – 30 juni 1854, sida 3

nängd faktiska upplysniogar innefattande sifferuppifter m. m. ä ömse sid.r förebragtes, allt under lifga erinringar om enskilda intressens verksamhet med ch mot i saken. — Plenum den 28 dennes. — Konventikelplakatet. Öfverliggningen om lagutskottets förslag till ny förattning rörande konventiklar föregicks, såsom förut r nimnåt, af en varm diskussion vid remissen af en notion, angäende bränvinsbränningen, d.v.s. frågan m huru strängt straff skulle tillämpas emot den som ränner om söndagarne under den eljest tillåtna tiden nnevarande års höst, under hvilken diskussion alla om yttrade sig, utom Sahlen och med honom Bäcktröm, Byström, Jon Hansson och ett par andra intämmande norrländningar, talade om det stora missöjet hos all: klasser, öfver denna riksdags bränvinsagstiftning och isynnerhet regeringens beslut att inkränka höstbränningen till blott 2 veckor. Sahlen ch de norrländningar, som instämde med honom, örklarade deremot att befolkningen i deras hemtraker ingalunda var missnöjd, utan tvärtom ganska beåten i allmänhet med hittills tagna steg för att förninska bränvinets flöde ett annat år och i synnerhet ned den kongl. förordningen, som gaf dem säkerhet utt icke menniskors och kreaturs föda skulle i någon arlig myckenhet under detta år förvandlas till gift, warföre han ock önskade, att, om någon förklaring f den kongl. kungörelsen skulle utfärdas, den mätte blifva, att redskapen genom bränning på söndagarne ir förbruten. Sedan man derefter öfvergått till föredragningen af lagutskottets förslag rörande konventiklar, uppträdde först Petter Jönsson. Han sökte bevisa, att det icke borde ligga i prestens makt att efter sitt skön förbjuda andaktsöfningar under lekmäns ledning, och åberopade härför exemplen af sjelfva kärlekens apostel Johannes, som misstagit sig då han förbjudit en lekman att göra underverk i Christi namn och derför af frälsaren sjelf blifvit ogillad, samt Nikodemus, som, ehuru en skriftlärd och mångerfaren man, likväl i andligt hänseende var så okunnig, så okunnig. Det vore visserligen icke fara att anförtro en sådan makt åt de prester, som äro rätta andans män, men deremot skulle det lända till gruflig oreda om en sådan makt anförtroddes åt kallsinniga eller fanatiska prester. Konventiklarne äro icke farliga eller fördömvärda, utan ganska uppbyggliga och berömliga om de ledas med förständ oc verkligt kristligt sinne ; onventikelplaka:et bör förändras, men Petter Jönsson är ej nöju med hvarken adelns eller presteständets be slut, ty gemensamma andaktsöfningar böra vara tilllåtna icke allenast med husfolket, utan äfven med umgängesvänner, och ingenting kan vara orimligare och förhatligare än att behöfva köra dem på porten, när man vill sjunga en psalm eller samtala om biselns ord, då man deremot icke behöfver afvisa dem från sin dörr, ifall det är fråga om kortspel och dryckeslag. Mycket tvekande om hvad som vore det bästa, trodde sig dock Petter Jönsson böra antaga professor B.ings reservation med ätskilliga förändringar, dels utsträckande rättigheten till gemensamma andaktsöfningar, dels inskränkande befogenheten till ätal till sädana tillfällen. då presten först gjort alla försök att föra de villfarande på rätt väg. Vice talman Svartling, motionären Bjerkander, Nyvist, Olof Persson från Gefleborgs län, f. v. talm. Nils Persson, Henrik Andersson, Johannes Nilsson från 3kåne, Olaus Erikson, Ola Svensson, Johan Christ ffersson, Falk, Lars Larsson, Per Nilsson, Sandberg, Lind, Olaus Börjesson, Jöns Andersson, Medin, Lars Rasmusson, Nils Andersson och Ola Månss n talade alla för afslag. Bland dem var likväl Lars Larsson från Elfsborgs län den ende, som vindicerade andens rätt och makt att ut-eckla sig ohimmad af yttre tvängslagar. Han visade huru fruktlöst, orimligt och okristligt det är att vilja befalla öfver menniskors inre tro genom yttre konventionella lagbud, huru allt som icke är full komlig tresoch religionsfr het i grunden intet annat är än påfviskt tvångssystem, — huru friheten att tro och tänka i religiösa angelägenheter endast låter sig styras af rent andliga tyglar. Lars Larsson uttalade äfven den åsigten, att af fullkomlig religionsfrihet bade den verkliga kristendomen intet att befara, då dess inneboende sanningskraft skulle så mycket lättare under fribetstillständet besegra villfarelsen, som den äfven under det värsta förtryck alltid förmått besegra mörkret, otron oc tvånget, och han åberopade äfven bibelordet till stöd för den äsigten, att sann kristendom icke behöfver utesluta olika åsigter om enskilda dogmer. Lars Rasmusson yttrade sig väl äfven, jemte det han ville konventikelplakatets fullkomliga upphäfvande, för full frihet till andatsöfningar, men utvecklade icke närmare sina åsigter, utan öfvergick i stället till de följder, som visat sig af de förbjudna konventiklarne, hvilka spridt tvedrägt och bitterhet inom familjerna samt till och med ledt hustrur till bodrägt från sina män för att gifva verldsliga och materiella offer ät de fanatiserande andliga ledarne, något som äfven anfördes af flera andra talare, bland dem Johannes Nilsson, hvilken uppgaf sig känna flera fall, der det förbjudna läseriet verkat att menniskor blifvit fullkoml gt vansinniga. Oaktadt Petter Jönssons bemödanden att åstadkomma nägot beslut ledande till förändring af konventikelplakatet, stannade man dock vid afslag på lagutskot: tets förslag och.vidblifvande tills vidare af nu gällande författningar, emedan man ansäg sig i aunat fall nu icke kunna vinna någon förbättring, utan blott få den sista villan värre än den första, som vice talman Svartling uttryckte sig. Emot detta beslut anmälde Petter Jönsson sin reservation. -—-—0 I VA oh rn FR BE VA g— ——