Aftonbladet – 22 juni 1854, sida 3

3LaUdtr då alSstlv IR VIUDG VIN SAHIVIHeS MIB STR le i kontant efier medelpris och ersättningen till ränteÅ., tagarne ej böra ätskiljas. Han beklagade att man här icke debatterade med skäl, utan med klingande fraser och latin. Det sednare ville friherren endast, bemöta med ett annat latinskt ordspråk: ultra possel; nemo obligatur.s Grefve Liljencrants. Sammanhanget mellan kbeslutet om förenkling och lösen ef:er medelpris be stod deri, att räntetagarne ville medgifva det sednare, i endast så vidt räutorna bibehbölles i persedlar och icke vidare äfventyrade förvandlingen i penningar, hvilket skulle minska deras inkomst. Grefven afsäge här alldeles icke sitt eget jag eller de nuvarande räntetagarne, utan blifvande räntetagare. Han erkände att han begätt ett misstag, när han förbisett 1830 års författning, och bad derför om ursäkt. Talaren. vände sig derefter mot grefve Posse, som egde eller I åtminstone trodde sig sjelf ega förmäga att fram4. kalla eftekt genom poesi och stora ord, men han hoppades att detta icke skulle verka att tillintetgöra ett af ståndet redan vid förra riksdagen fattadt beslut. Grefven beklagade vidare, af skäl, dem ref. icke fattade, att grefve Posse icke läst profeten Jeremias eller de andra profeterna, ty om han det gjort, hade han säkert kommit på andra tankar. Talgren uppmanade ständet, att icke låta förvilla sig af sofismer och af folk, som endast ville uppröra och rifva sönder frågan. Fortfor att yrka bifall. i Hr Dalman utvecklade ytterligare sin åsigt, hvar. före något oskiljaktigt sammanhang icke funnes mels lan räntornas debitering och sättet för deras betalning. Ridderskapet och adelns beslut vid förra riks; dagen hade dessutom, enligt sin ordalydelse, afsett sammanhanget mellan det d. v. utskottets tillstyrkanden och förslag. Desse hade, hvad ränteförenk lingen beträffat, inskränkt sig till hemställan om bifall till K. M:ts proposition angäende ett preliminärt beslut i denna fräga. Talaren trodde i allt fall, att räntetagarne genom den förändrade metoden för markegångssättningen och deraf troligen uppkommande högre pris, komme att få en ganska väsendtlig fördel genom verkställigheten af konungens och Rikets Ständers vid förra riksdagen gemensamt fattade beslut, om ändring hvari ej heller nägon fräga vid denna riksdag blifvit i behörig ordning väckt. Grefvarne Wrangel och Posse replikerade grefve Liljenerantz. Hr Hjärne H., ansäg frågan böra betraktas säsom en ny motion, hvilken borde remitteras till ekopomiutskottet. Han ville egentligen icke ingå i saken, men ändå gifva tydligen tiilkänna hvad han derom tänkte, hvilket, enligt ref:s slutkonst, tycktes vara, att talaren ogillade motionen. Hr Ribbing, A., ansåg någon remiss å motionen icke erforderlig, då fråga här ej vore om något annat beslut än från ridd. och adeln. Beträffande sjelfva saken, fann han den innefatta ett i förväg lagdt hinder för afgörandet af ränteförenklingsfrågan. Detta försök hade redan väckt ond blod, hvarföre tal. önskade att motionen mätte läggas till handlingarna. Sedan derefter en långtrådig debatt uppspunnits rörande formfrägan, hvarihrr Cederschiöld, Palmerantz, frih. Stjernstedt m. fl. deltogo, uppsteg frih. Raab, Ad. Ch. (som först nu uppkom på huset). Frågan vore här att ändra och upphäfva föregående ständers på grund af K. M:ts proposition fattade beslut. Tal. ville icke påstå att de trenne afdelningarne under Litt. A, B, C, i expeditionsutskottets skrifvelse nr 179, vid förra riksdagen då voro hvar för sig särskilda frågor, men sedan K. M:t uti sin proposition vid denna riksdag icke vidrört nögot af de ämnen som innefattas i punkterna B och C, om vilkoren för räntespanrnälens betalande och om markegängssättningen, samt icke heller statsutskottet i sitt betänkande or 92 upptagit någon avnan af de vid förra riksdagen uti en och samma skrifvelse behandlade frägor, än den under litt. A, om skatteförenklingen, vore det uppenbart att bäde regeringen ä sin sida och utskottet ä sin antagit de andra bida delarne såsom afgjorda genom föregående ständers bifall till den kongl. propositionen. Ändrivg uti ett såluuda vid föregående riksdag af.jordt mål kunde, efter talarens förmenande, ej göras utan att utskotiet öfver sädan fråga afgifvit sitt utlåtande och detta ärende blifvit i vanlig väg behandladt, mena alldeles icke genom der koappbändiga ätgärden af ett tllägg till de bestut ridd. och adeln redan bade vid denna riksdag i fräga om skatteregleringen fattat. — Tal. öfvergick derefter till en undersökning om förslagets ändamälsenlighet. Hvad vore väl att vinoa på en framgång af br Tersmedens förslag? Möjligen att under ännu ett par är ät statsverket inbespara de 6G0,000 rdr, som töregående ständer anslagit till ersättning för forsellönerna, hvilka skulle uppböra. Men på hvems bekostnad skulle väl denna besparing ske? Jo på jordbrukarens, som likväl hade skäliga anspråk på någon skonsamhet. Ridd. och adeln bade genom föregående beslut aflyftat frän bruksidkarae någon del af deras tryckande beskattning, hade i tullfragan bebjertat näringsidkarnes billiga anspråk på nedsättning af tullsatserna för att befrämja sänkning i priset å födoämnen, — beslut, dem talaren sä mycket heldre gillade, som han sjelf dem biträdt. Hvad nu jordbruket be träffade, vore naturligt att det icke blott skulle få vidkännas sin andel af de bördor som lyftas från andras skuldror, utan ock hälla tillgodo uppoffringen att åtnöjas med nedsatta priser ä sina produkter. DerTtill komme ytterligare den förlust som, åtminstone under närmast förestående ären, skulle, genom de för framtiden helsobringande inskränknivgar, bvilka redav blifvit i bränvinsbrävningen beslutade, drabba icke b!ott de många jordbrukare som idkat denna nä ring, utan äfven de ännu flere, hvilka till dem såk större delen af sina produkter. Vore det väl då för mycket begärdt att jordbruket finge tillgodonjuta den lilla fördel, som föregående riksdags beslut om vilkorea för räntespanmålens liqviderande med tacksamhet hvad som erbjöds. Ett bifall till hr Tersmedens förslag skulle liksom uttrycka en änger i föfver den lilla obetydliga eftergift, man gjort, — n I skulle kunna tydas, såsom hade man aldrig dermed I haft nögon allvarbg mening, utan endast velat med : j illbudet, så att säga, stryka de skattdragande om . f munnen, färdig att återkalla det så snart fräga blet fom tillämpningen. Skatteförenklingsfrågan har sedan 2 11810 års riksdag utgjort ett tvisteämne emellan stån;j den. Lyckligtvis hafva de olika stånden vid denna riksdag, med undantsg endast af bondeståndets fört i farande i bränviosfrågan, stått till hvarandra i ett -Å vänskapligt och välvilligt förhållande. Med berede å villighet hafva de ock hittills gått regeringens förslag 1 anslagsväg till mötes. Vore det då politiskt klokt, e J att för en ringa grynvälling vilja äfventyra detta inn I bördes goda förbållande, — att utsäå ett tvistefrö, som s I sunde bära bittra frukter? Vi lefva i en tid, då vi fingslunda kunna vara försäkrade om fortfarande fred. Vi frukta ej kriget, men för dess lyckliga utförande n å erfordras penningar och folk. Vore det väl politiskt r I klokt, att i alla riktningar vid denna riksdag pressa 3 I den medborgareklass, som dock får betala största de, I len af kostnaderna och fylla lederna med sina söner, ofjom det gäller? — Den besynnerliga omständighet olsynes innebära? — Eller vore det billigt, vore dei n I väl beräknadt, att vid denna riksdag lägga på de re-—MmMm KR vv Å ar ms mr my AA emo I dan genom föregående beslut nog tryckta, en börda, .Isom föregående ständer och regering aflyftat? — I Den vinst hr Tersmedens förslag kunde tillskynds t I statsverket vore sannerligen ringa mot hvad derpå n I kunde förloras, ty saken hade äfven en politisk sida, aj den tal. ville till slut frambålla. — Det vore känli, n att skatteförenklingsfrågan i nära 150 år varit esomI oftast föremål för regerings och ständers förslag och . fåtgöranden. För mer än 100 är sedan hade beslut då varit fattade om räntepersedlarnes lösen med pennin. igar, men löntagareintresset, understödt af de privile: gierades lyckliga obekanistap med skattejoråens börje i dor, hade snart förstått att omintetgöra detsamma. .. I Det vore kändt, att för 26 är sedan konungen i vroa I position till ständerna fö: 1. flarne borde förvand as i e 1. I Så snart den då föresi ijåt penningevariet. m Å likväl hade bordt ega rea So Lag