Aftonbladet – 22 juni 1854, sida 3

oolikt komme att i flera år fördröja verkställigheten. Talaren yrkade att hr T:s motion ej måtte vinna någon åtgärd, utan endast läggas till handlingarne. Hr Ehrenborgh, H., kunde, såsom jordbrukare och adeisman, ej understödja en motion som utan tvifvel komme att förorsaka splittring mellan adeln och bondeständet. Frih. Stjernstedt, 4ug., ansåg det vara tydligt och klart att de af Kongl. Maj:t vid förra riksdagen i ett och samma ämne och i ett ssmmanlang framställda trenne punkter jemväl voro ämnade att icke lösryckas, den ena från den andra; frägan vore här endast att förnya ett beslut, som ständet vid förra riksdagen fattat. Frib. kunde ej förstå, att detta kunde strida mot ståndets rätt derföre att konstitutionsutskottet varit af en annan äsigt. På detta sätt skulle Rikets Ständer ej kunna fatta ett beslut i någon fråga, deri detta utskott kommit att afgifva ett föregående yttrande, hvilket icke blefve föremål för ständernas pröfniog. Ett sådant beroende af konstitutionsutskottets opinion lärer ridderskapet och adeln ej vilja underkasta sig. Yrkade bifall till motionen. Grefve Lilljenerantz. Det vore beklagligt men ej oväntadt, att personer äfven bär funnes, attröster af. ven här höjdes, som begagnade denna träga säsom medel för agitation och derigenom än längre undan sköte en länge päkallad reform i skatteväsendet. Detta vore likväl i strid med ridderskapet och adelns syfte både vid denna och föregående riksdsg. Grefven hoppades att ständet ej läte missleda sig af dem som ville uppröra pas ionerna och derigenom tillintetgöra det resultat, som alla rättsionade önskade. Beslutet rid förra riksdagen utgjordes af tre momenter, tre delar af ett helt. Då ståndet medgaf uppsägningsrättens upphörande, skedde det icke med förbiseende af statens anspräk att få räntorna reglerade i vissa persedlar, som alltid bibehälla sitt värde, men icke i penningar, hvilkas värde efter tiderna försämras. Man borde icke se blott på räntegifvarnes bästa, utan äfven på räntetagarnes rätt. Detta vore att förblindas af en bedröflig ensidighet. I afseende på grefre Wrangels yttrande, att räntegifvara till kronan icke vore underkastade uppsägniog, så ville grefven endast erinra, att sådant ej vore förhållandet, emedan, åtminstone inom Stockholms lär, åtskilliga kronan behållna räntor mäste levereras in natura. Åtalet inför riksrätt vore visserligen ett be klagligt faktum, men det innefattade ej ett skäl för detta ständ att frångå ett beslut, som ridd. och adeln redan vid förra riksdagen fattat. Motionen vore väckt i rättan tid och väl motiverad, hvarföre tal. menade, att den borde af ridd. och adeln bifallas. Grefve Wrangel. Frågan om sättet för räntornas utgörande hade så litet sammanhang med och vore så litet beroende af räntereduktionen, att vid flera föregående riksdagar såväl motioner blifvit väckta som beslut fattade, dels af tre, dels endast af två riksstånd, om uppsägningsrättens upphörande och räntorvas utgörande efter medelpris, utan att dervid varit fästadt något vilkor om räuteförenklingen. Ja, regerivgen hade genom kuugörelser säval 1803 som 1815 stadgat åtskilliga förändringar i sättet för utgörandet af naturaprestationerna, utan hinder af den nuvarande debiteringen af räntepersedlarne. Detta bevisar, att säväl rikets ständer som regeringen allt hitintills ansett dessa frögor af hvarandra oberoende. Beträffande de nu varande räntetagarne, de enda, hvilkas rätt kan komma i fråga, så vore denna i rikets ständers beslut behörigen iakttagen, enär de, som icke vil:e ingå på förändringen, fortfarande bibehölle uppsägningsrätten. Beträffande de alimänn2 inrättvingarne ad pios usus, sä måtte det väl tillkomma konung och ständer att derom reglera med hufvudsakligt afseende på det allmänna bästa. Landshöfdingen Liljenerantzs anvmärkniog, att räntorna in om Stockholms län uppsägss af kronan, bestred tal. och förklarade denna uppgift utgöra ett bestämdt misstag. Om uppsägning egt rum, så vore detta endast från några få kronans arrendatorer, hvilkas arrenden vore äldre än 1830 års kungörelse, hvarigevom kronan afsäger sig uppsägningsrätten. Grefve Posse, Gustaf. Då han yrkade bifall till grefve Wrangels hemställan, att motionen mätte läggas till handlingarne, avsåg grefven sig böra nämna, att han icke hade några antecedenta i denna fråga, emedan han ej bivistat förra riksdagen, och ej eller vid den innevarande deltagit iståndets beslut iskatteförenklingsfrågan. Grefven kuade likväl omöjligen inse det oundgängliga sammanhang, uti hvilket uppsägningsrättens upphörande skulle stå till skatteförenklingen i dess helhet. För min del, fortfor talaren, ser jag inga hinder att afgöra det ena först och det andra derefter. Ej heller kan jag inse, att ett af ridd. och adeln vid förra riksdagen fattadt beslut skulle kräfra att ett iika lydande nu blefve antaget. Tvärtom tror jag just detta vara en anledning att förkasta förslaget. Vi ha sett hvad som vid denna riksdagen varit konseqvensen af det förra beslutet, nemligen rissrätten med thy åtföljande split och tvister. Antogesnu deita förslag, så skulle förmodligen samma konseqvenser uppstä till nästa riksdag, och jag frågar då min värda granne (grefve Liljeucrantz) som höjt så ljudeliga jeremiader öfver att denna fråga blifvit en partifråga: Hvem har gjort henne till partifråga? Är det de som tala mot motionen eller de som, genom att väcka oeb understödja densamma, just utkastat tvistefröet? Föregående talare ha tillräckligt utvecklat rättsenligheten af båda frägornas afgörende hvar för sig. Jag vill endast hålla mig vid nödvändigheten af uppsägningsrättens försvinnande, en nödvändighet sä mycket mera behjertansvärd, som den högst betydligt inverkar på hela den jordbrukande klassen. Frägan är, som bexant, icke ny. Redan i kgl. brefvet af den 24 Januari 1744, d. v. s. för mer än ett sekel sedan, he ter det, att vederbörande borde vara nöjda med räntornas sammanslaende efier markegängstaxorna. Stri den har alltsedan varat, och i ämnet bar uppstått en hel litteratur, för hvilken det blefve alltför vidlyfiigt att här redogöra. Då emellertid här blifvit yttradt, att beslutets genomdrifvande skulle vara en orättvisa mot löntagarne, kan jag ej underlåta verbotim citera en strof ur Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Rikets Ständer af den 13 November 1828, der det bland antat heter: att framställningen om de indelta löningsräntornas upphörande och ingående till statsverket, emot det att tjenstemännen erhöllo kontanta löner, vore i alla afseenden en högst nödig och nytt:g pförbättring i fråga om aflöningssättet för sådana tjen ,stemannakärer, som uppburo dylika räntor, samt skulle för landet blifva en af de nyttigaste förändringar som kunde införas, äfvensom löntagaren borde finna sig belåten, då han sålunda undginge alla omsorger och äfventyr med sina löners utbekommeande på bestämda tider och till bestämda belopp. Vådan för embetsmännen tyckes således ej vara så stor, då Konungen, en målsman som väl ej kan jäfvas, kunnat yttra sig sä. Hvad nu räntegifvaren beträffar, så anhöll talaren att något litet få upplysa genom ett par exempel hur dermed står till. För en tid sedan hände att några bönder i en Ly, som producerar utmärkt vacker råg, blefvo uppsagda att lemna den in natura. De togo den vackraste och renaste vara de hade, och kommo vill räntetagaren. Vid framkomsten pästods att säden ej var tillräckligt ren, och begärdes 2 rdr rgs på tunnan säsom ersättning för sädens orena beskaffenhet. När nu räntegifvarne, som med största omsorg rengjort rägen, härtill svarade: nej; så framtogs en våt handduk och doppades irägen, och när då nägot damm fästat sig vid handduken, så påstods säden ej vara ren. Sådana prof får röntegifvaren bestå innan han lanses hafva lemnat afradsgild säd. Också är missT nöjet härmed och otåligheten att undslippa denna be: skattningsmetod allmän och enhällig. Till hvad grad I denna missbelåtenhet hunnit, kunnen j lätt irse, m. I hbrr, då jag här framlägger ett intyg, som bevisar: alt hemmansegarne i en församling i mellersta Sverge beslutat hädanefter låta lagsöka s:g för de räntepersedlar, som utgå till enskild man, anseende detta vara 3 l enda utvägen att slippa de oändliga och obilliga tra. å kasserier, för hvilka de af räntetagarne äro utsrtta. Originaldokumentet, som intygar detta, , mina händer, cch står att enskildt få År a