Aftonbladet – 22 juni 1854, sida 3

ades al ståndet, som buioll de begarda Vv, vUV rdr. Hr Asker begärde uppskof med behandliogen af tatsutskottets utlåtande N:o 164, om anslag för Cim;ritshamn, till nägot plenum efter den 10 Juli, hvilcet ståndet medgaf. I Ridderskapet och Adeln. Plenum den 7 Juni, f. m. Debatten angäende hr N. Tersmedens motion i fråga om verkställighet af Rikets Ständers beslut ang. persedelräntornas lösen efter markegång.) Hr Dalman, W. F. Man har svårt att egentligen söra sig reda för ändamälet med den af hr Tersmelen väckta motion. Visst är det sannt, att vid förra iksdagen ridderskapet och adeln, sedan höglofl. stän let bifallit statsutskottets förslag rörande ej mindre len s. k. skatteförenklingen än ett förändradt sätt ör grundräntornas utgörande jemte markegångssättingen, förklarade att ständets bifall afsäg utskottets safgifna tillstyrkanden och förslag säsom ett oskiljsaktigt helt, hvaraf icke någon del kunde lösryckas, utan att i följd deraf ridderskapet och adelns till de söfriga delarne lemnoade bifall komme att förfalla. Men dels synes ordalydelsen i detta beslut alldeles cke omfatta nägot mera än utskottets tillstyrkanden och förslag i hvar och en af de särskilda punkterna ör sig, dels yttras der icke ett ord angående fördröjd verkställighet af nägotdera beslutet, under afbidan på lefinitift beslut i alla tre de särskilda afdelningarne if den kongl. propositionen och statsutskottets betänkande i ämnet. Var meningen denna, så är den itminstone högst otydligt uttryckt, helst då man taser i betraktande att konungens proposition, likasom 1.skottets förslag i afdelningen litt. A., angäende srundräntornas s. k. förenkling, icke afsåg nägot unnat än ett preliminärt beslut eller rättare sagdt ;runderna för den blifvande förenklingen, hvilken icke unde komma i fråga att tillämpas eller definitift veslutas till verkställighet förrän efter en förnyad oroposition vid ett blifvande riksmöte. Om pu vid letta riksmöte det förhällande inträffade, att K. M. sin nya proposition eller Rikets Ständers statsutskott sitt betänkande frånginge dessa grunder och ville nafva förenklingen inrättad på helt annat sätt, och ridderskapet och adeln med presteständet gillade en sådan förändring, men denna afslogs af de tvä andra ständen, skulle väl ståndet derigenom kunna hafva i sitt godtyckliga skön att hindra verkställigheten af att redan vid förra riksdagen af samtliga riksständen oå K. M:ts proposition fattadt beslut, om hvars upp fvande eller förändring fråga vid denna riksdag icke fort väckt hvarken genom K. M:ts proposition eller nom enskild motion? Sådant vore ju alldeles orimigt och bevisade att frågan om sättet för räntereduksionen alldeles icke har något naturligt sammanhang med frågan om ränteförevklingen, enär räntetagares ippsägningsrätt kan upphöra, ett medelpris efter de förflutva 10 ärens markegäng bestämmas och räntorna lerefter lösas, ehvad någon förenkling beslutes eller icka, Räntegifvarens eller räntetagarens fördel beror ,ckså föga eller intet af förenklirgen, när nemligen lenna ändå sker genom bibehällande af de förnämsta räntepersedlarne; endast i afseende på en bättre och -ättare kontroll ä bäradsskrifvarnes uträkningar kunde let vara en fördel för de skattskyldige eller ränte sagarne, att antalet persedlar förminskas. Det vore således egentligen de tjenstemän, som för närvarande vesväras af de vidlyftiga uträkningarne, som fördelen af den nu föreslagna s. k. förenklingen tillflöte; äfzensom det utan tvifvel vore en vinst att barbariet i jordeböckerna försvinner och isynnerhet att derigenom en öfvergång beredes frän detnuvarande vidunderliga veskattningssättet i persedlar till det enda förnuftiga, som är penningeskatt. Beträffande deremot den af regeringen vid förra riksdagen föreslagna och af Risets Ständer gillade förändrade metoden för grundskatternas utgörande, så har räntegifvaren en fördel uti den godtyckliga uppsägningsrättens försvinnande och befrielsen från forsellön: men genom lösen efter medelpris är deremot räntetagaren dels försäkrad om ett högre och nägorlunda jemnt pris, desto heldre som markegångssättningen, till grund för denna lösen, skall ske äfven efter vinter och värpriserna, i stället för nu endast efter höstprisen, dels kan han ej hel: ler, såsom nu, påtvingas skattepersedlarne in natura. Men att räntetagaren skulle erhälla nägon kompensation genom räntepersedlarnes reduktion till ett färre antal, kunde talaren icke fatta annorlunda, än att man med vett och vilja gör denna förvandling sådan, att en skatteförhöjning deraf mäste blifva resultatet; detta försäkrar man ju likväl med handen på hjertat alldeles icke vara meningen. Således fann talaren icke något samband mellan frågan om ränternas förenkling och sättet för deras betalning. Detta om frågans materiela del. I formelt hsnseende upprepade tal. hvad han först yttrat, eller att den väckta motionen innefattar ett lagstridigt försök att tilintetgöra ett af Konung och Ständer fattadt beslut. Att detta försök misslyckas betviflade han alldeles icke, oaktadt han hade sig be kant att högv. presteståndet skyndat att gå ridderskaret och adein i förväg, medelst ett dekret af ungefär samma lyde!se som det af hr Tersmeden före slagna; men han hade sig tillika bekant, at: konungens rådgifsare, uti den förklating de afgifvit vid riksrätten, der de just nu voro sub reatu för under. låten verkställighet af beslutet avgående ett förän dradt sätt för räntorsas utgörande, öppet tillkännagifvit att de ansägo adelns och prestestindets till be slutet vid förra riksdagen gjorda tillägg icke kunna bindra verkställigheten deraf, eller tillintetgöra kraf ten och giltigheten af Rikets Ständers underd. skrif. velse i ämnet, utan hade verkställigheten blifvit fördröjd i anseende till andra omständigheter, hvilka tal. icke ansäg det vara tillständigt att här till sir verkan undersöka, då ban till och med fann de hafva betydligt öfverskridit granulagenhetens gränser stt under närvarande förhållanden väcka en fräga som mer eller mindre direkt utgör föremål för riks rättens omdöme. Tal. bemställde säledes huruvid: hr grefsen och lanåtmarskalken ansåge sig kunna : hr Tersmedens förslag lagligen göra proposition; mer om denna ansågs kunna ega rum, yrkade han at samma förslag måtte afslås. Br Tersmeden, N., hade inlemnat ett skriftligt an förande, deri han ytterligare utvecklade motiverp: för sin motion, samt uoderrätlade tillika att preste ståndet redan fattat ett likartadt beslut. Hr Palmerantz fann motionen välment och åsyf tande att vinua ett efterlängtadt slut på den läng tvisten om skatteförenklitgen, men befarade likvä att om densamma bifölles, den kunde lägga hinder vägen för och fördröja verkställigheten af det reda vid förra riksdagen fattade beslutet angående uppsäg ningsrättens upphörande och naturap:rsedlarnes löse: efter medelpris. Tal. önskade likväl att sistnämnde beslut mätte blifva satt i verket, oberoende af de beslut angående skatteförenklingen, hvarom Riket tänder vid denna riksdag torde öfverenskomma. Kammarrådet grefve Wrangel, T. H. Kongl. Met proposition vid förra riksdagen om skatveföreuklinge: inehöll tre delar: 1) angående förenkling af ränte persedlarne, 2) angående ändring i sättet för ränto: rande, 3) angående markegsngssättninger n första afsag bluic ett preliminärbeslut, ett slag princip, bvars tillämpning icke ifråg sIdes förr ä vid eu blfvande riksdag. Något deönitivt beslut de cm kunde saledes icke fattas. Dena andra deremo