Aftonbladet – 21 juni 1854, sida 3

Öfverste Haseliws yttrade sin tillfredsställelse öfver att höra så många skolmän vara af den tanken att man bör begynna med tyskan, ja att t. o. m. franskan bör gå före detta språk. Meddelade den upplysningen, att enligt den nyligen utfärdade danska skolordningen, der skolåldern är framflyttad till 10 år, skall börjas i första klassen med danskan, i andra, jemte danskan, tyskan och först i tredje komma latinet, således ej förr än lärjungen fyllt 12 år. Denna skolordning är utarbetad af Madvig, hvilken i politiskt hänseende visserlige stär något till venster, men är en stor vän af de klassiska språken, och lär sjelf vara en utmärkt filolog. Rektor Svedbom delar ej lektor Elfvings åsigt, att franskan bör inträda omedelbart efter tyskan. Önskade att den vid Nya Elementarskolan antagna suc:ession öfver allt blefve följd, nemligen att efter sven skan i första klassen och tyskan i den andra, engelskan skulle inträda i tredie klassen, såsom bildande ifvergången mellan de germaniska och de romaniska språken. Detta är dock af mindre vigt, blott tyskan intages såsom det första utländska språk, hvarmed barnet bör göra bekantskap. — Beträffande frågan ;m några och hvilka läroämnen kunna anses böra af slutas inom någon äf läroverkets afdelningar, så anser tal. detta vara förhållandet med de första språsen. I Nya Elem.skolan upphöra tyskan och engelkan i sjette klassen, franskan i sjunde. Derigenom an i de öfre klasserna en ojemförligt längre tid anslås åt de klassiska språken. Latinet begynner först i femte klassen; man eger visserligen i afseende på ampligheten deraf ej någon så lång erfarenhet att åberopa, enär denna anordning blifvit vidtagen för ej så lång tid tillbaka, men läraren i ämnet har förklacat sig högst tillfredsställd med de resultater, som relan visat sig deraf. Utom de moderna språken bör ifven geografien kunna upphöra i de högre klasserna. Lektor Rabe anser visserligen lämpligast att latinet nträder genast efter modersmälet, men då så stora fördelar ansetts uppstå af de moderna språkens läsande förut, så ville han ej yrka derpå. Engelskan wnsäg han dock böra komma sist. Allmän sammankomst den 19 Juni kl. !, I e. m. Sedan referenterna för de särskilda afdelningarna -edogjort för hvad inom dessa på förmiddagssammanxomsten afhandlats, beslöt man att till diskussion gevast företaga den 2:a af de allmänna frågorna, som har följande lydelse: Ar det vid vår uppfostran, den enskilda såväl som den offentliga, i allmänhet tillräckligt sörjdt derför, att den andliga utvecklingen icke må ensidigt framdrifvas på bekostnad af den kroppsliga, och if ungdomens framtida duglighet äfven till kroppsligt arbete och praktisk verksamhet? Om så icke är, hvad kan och bör göras för att förekomma själskrafternas onaturliga öfveransträngning och det missförhållande i bildningen, som deraf härflyter? — Öfver denna fråga yttrade sig följande talare: Lektor Elfving: Den ensidighet i vårt uppfostrings säsende, som i frågans första del antydes, torde.ej sara ogrundad. Men denna ensidighet ligger ej blott i missförhållandet mellan kroppsoch själskrafternas itbildning; den ligger äfven i sjelfva väsendet af un lervisningen i vära skolor. Allt går nu ut på de intellektuella förmögenheternas ensidiga utbildande geaom spräkstudier, som dock äro så föga lämpliga för det första bildningsstadiet. I Tyskland hade välmeaande skolmän redan längesedan yrkat, att den isko lan inträdande gossen skulle göra början med ämnen, för hvars inhemtande han förnämligast hänvisas till åskådningen, och sluta med språkstudiet, såsom bildaingens krona. Ehuru dessa män gingo för långt, var dock deras åsigt i grunden riktig. Den frågan, huru vårt bildningsväsende skall inrättas för att motsvara mensklighetens fordran på en harmonisk utbildning, torde behöfva upplifvas. Genom dess ändamålsenliga lösning skulle inskränkningen i lärd och realbildning kunna förfalla. — I hela undervisningen skulle derigeaom också ingjutas ett lif, hvars anda skulle bestå i sträfzandet att uttänka hvad som för barnet är det lämpligaste utvecklingsmedlet i olika grader af dess utbildning. Jå skulle man mera än hittills skett studera föremål ur aaturen, konsten och sitt eget väsende. Genom en sälan harmonisk utveckling skulle den utmattning af ungdomssinnet, som nu eger rum, i samma män man ir mest nitisk, på det kraftigaste motarbetas. Afven borde vid kroppskrafternas utbildning genom tjenliga 5fningar större afseende fästas än nu sker. Dock villkomme det ej skolan att ätaga sig denna del af gossens utbildning. Hon hade endast att lemna tid dertill; men då detta ej kunde ske utan en betydlig förkortning af pensa, mäste läroämnena i detta af seende sä väl som i sättet för deras behandling undergå en revision. Rektor Andersson: I Lings fädernesland ligger sva ret på den framställda frågan nära till hands. Det finns ej, enligt talarens. äsigt, nägon annan utväg att återställa den rubbade jemnvigten emellan den psyxiska och fysiska utvecklingen, än att skolan ej blott lemnar större tid till kroppsöfningar, utan äfven låter dem ingå i sitt uppfostringssystem. Som det nu går, kan det ej länge gä. Den öfveransträngning, som nu eger rum, medför en förslappning af den betänkli-. saste art. Rektor Svedbom: Dä man kastar blieken på vära läroverk, mäste man besvara frägan med nej. Samma bedröfliga erfarenhet gör man äfven ofta nog genom bekantskap med ynglingar som afslutat sina studier. Deras helsa har lidit, liksom de ej sällan äro odugliga för det praktiska lifvet. Denna erfarenhet är dock ej egendomlig för oss. Äfven från andra länder hörs samma klagan, och man har der ansett den värd den största uppmärksamhet. Den har ock gjort att mani vissa länder, såsom i Tyskland, till och med allmännare än hos oss infört den svenska gymnastiken vid skolorna. Talsren delade de åsigter som blifvit yttrade om nödvändigheten af längre tid för kroppsöfningar och en mer harmonisk utveckling af själsförmögenheterna; men dessa vore endast några medel af flera. Till dessa räknade talaren,att läroämnena ej så sammanträngas att allt skall läras på en gång, att läroämnen som börja på det lägsta stadiet afslutas tidigare än nu sker, att man så vidt möjligt söker motarbeta den hos mänga föräldrar gängse fördomen att sönerna ej nog tidigt kunna bli studenter, hvaraf öfveransträngning blir en följd, oeh det akademiska studiet lider, att lärosalarne göras ljusare och rymligare samt slutligen att undervisningen så inrättades att det ej gjordes omöjligt för föräldrar, som önska att deras barn tillik. skulle lära nägon slöjd, att bereda dem tillfälle dertill. Kapten Adelborg: Skolfrågan är måhända tidens vigtigaste. Af dess lösning beror samhällets framtid. Af den beror nemligen, huruvida samhöllet från skolorna skall erhälla unga ämnen till sin förkofran eller andligt och kroppsligt försvagade män. De gamle förbisågo aldrig i sin sannt medborgerliga uppfostran den fysiska utbildningen, som gick hand i hand med en harmonisk utveckling af själskrafternä. Under tidernas lopp har doek den intellektuella utbildningen så smäniogom inkräktat på den fysiskas omräde, och fara är att nationens kraft helt och hållet undergräfves, om ej i tid rådes bot derför. Dessa botemedel såge talaren förnämligast i kroppsöfningarnes ställande i fullkomlig jembredd med de andliga öfningarne, i ljusare, rymligare och skönare skollokaler, samt att: allmänhet ät uppfostran gäfves en mera medborger lig än vetenskaplig riktning. Mag. Bergius: Om det är en sanning, som ej läre kunna förnekas, att öfveransträngning i skolorna oft: oe Il sv PT SR 1