Aftonbladet – 21 juni 1854, sida 3

Huru entusiasmerad man än i sjelfva verket ir för öfningar, som afse att göra sig beredle för bistrare tider än de nuvarande, så sännes pligten dock mångenstädes som en etydiig tunga. Nästan alla drängar, en stor lel bodbetjenter och allt annat medelungt olk har dregit från sina vanda hem och sysselsättningar att sköta geväret och spänna vå benen. Men man fogar sig dock i förrållanden, som både anses nödvändiga och lessutom väl hafva en öfvergång. Längre fram äro Jönköpingarne (644 man) ch Smålands grenadierer (506 man) tältfästade. Om den del af det förra regementet, som här finnes, är värd att skåda, såsom nnefattande praktexemplar af dessa svenska sossar, som i så mången blodig dust visat sig vara ättlingar af oförvägna vikingar och härdiga hjeltar, så äro grenadiererna det kanske i ännu högre grad. I medeltal hålla karlarne alla 6 fot 47V, tum i längd; de finnas, som understiga detta mål, men flera, som nå öfver detsamma. Men det är icke blott resligheten i deras gestalter, som i trupp ger dem ett sådant högt anseende, utan ännu mera den der lugna minen, det der stäfjade uttrycket af gediegen kraft och koncentreradt mod, hvilket är så karakteristiskt för dem. J kunnen visa eder för både vän och fiende, berättas kungen hafva sagt dem vid defileringen, och det säkra är, att om de hos vännen uppväcka — ej blott genom sin yttre skapnad, utan i ännu högre grad genom sitt inre lynne, sitt obegränsade ordningssivne, sin hygglighet med ett ord — tillit och förtröstan, så tycktes de ock egnade att för fiender åstadkomma motsatsen, Att se dessa skäggiga, jättelikaikrigsbussar yra som pojkar svänga sig i lust:ga dansar och i nästa ögonblick ila till chorum, att der afsluta sin dag med bön och sång, ingifver så lätt den