Aftonbladet – 20 juni 1854, sida 3

ven, är vacker att beträda, när man så der rundt omkring sig endast har död och förgängelse att beskåda. — Dock är det ej alltid de stå så öfvergifna och tysta. Det är här man försarelas när någon större festlighet kallar Wisby befolkning att välkomna gäster eller fira någon betydelsefullare märkelsedag. Det var här studenterna mottogos på sina fredliga tåg till vännen hinsidan sundet, och till brodren nedanföre fjellen. Och ej längre sedan än i förra veckan hölls härstädes en kollation för de i staden och dess närhet förlagde officerare. Huru klinga ej då de glada sångerna, der förr endast messor ljudit och bikter frammumlats; huru darra ej då de höga hvalfven af muntra hurrarop, dit förr allt annat än glädje uppstigit. I de små nischerna, der förr helgonabilder eller kyrkokäriljutgjort föremål för de troendes andakt, der hvilar man nu glasen, när de böra att tröttna vid begagnandet, och funnes der ännu qvar någon vigvattensskål, säkerligen skulle den befinnas förträfflig till punschbål eller annan nöjets reservoir. Men hvad skall man göra? Glädjas måste man; man är aldrig gladare än i sälsskap; ju större samling, d. sto lifligare munterhet — och Wisby har få samlingslokaler, så tenliga, och man kan tillägga, så anlitade som sina ruiner. Det är tillämpningen af det uråldrigas, det klassiskas duglighet i våra dagar! Men utom sin stadsmur och sina kyrkor har Wisby ännu många andra märkligheter från fordom att visa främlingen. Öfverallt, vid sidan af de brant stupande, krångligt hopirasslade, illa stenlagda och i allo orediga gatorna, stå många qvarlemningar af de fordna stolta köpmännens hus, hvaraf somliga ännu äro väl bibehållna (såsom det nuvarande apoteket, arbetshuset m. tl.), och med sina sirater och tillbyggnader klarligen lemna prof