Aftonbladet – 19 juni 1854, sida 2

Preestsällskapsmötet. (Forts. tr. lördigsbl.) Fe fpredikanten Hasselroth. Fvad afser man vid val ef lärare för eu församling? Är det lärarens väl, hans utkomst och bergning, eller är det församlingens väl? Och om det är det sistnämnda, sä böra väl alla befordringslagar syfta derhbän, att detta med största sannolikhet må kunna befordras. Talaren värderar kunskaper lika mycket som nigon annan, men de äro i nägon säker borgen för att den så utrustade derföre är qvalificerad att vara en god lärare. De gagna till ingenting om han saknar lifvet i Christo. Samma sak är det med ären. Visserligen vinner en lärare större skickligbet och erfarenhet med ären, men det är då icke aren, utan den större skicklighet och erfarenhet han med dem vinner, som är det vigtiga. Åren bid aga i och för sig enderct till att uttrötta och försvaga. — År och pappersmeriter böra visserligen tagas i betraktande såsom erforderliga för inträdet i kyrkan, men icke vidare. Församlingarne böra så ledes få välja dem, för hvilka de ega mesta förtroende. Men valen böra förändras. vä länge endast de få deltaga, som ega förmåga att aflöna, och i den män de aflöna, så länge mäste alltid uppstå en stor frestelse, att se sina egna fördelar till godo. Mcn om alla som hafva beh:f af själasörjare också finge deltaga i valet af dem, så skulle de största vädoraa af sådana val försvinva. Om jag ej alltför mycket misstager mig, är vår oriforande (vändande sig wvli domprosten Thomander) vald på det sättet. Med en sådan förändring af valsättet skulle församlingens eget jande af sina själasörjare endast bidraga till lycka Pastor Äström kun mars (jörslag stort Hvart 1 skulle det v j betrskta kyrkoherden Hamorlurda än såsom ett gyckel. Jjena, att konsistorium upp satte 1re personer på g, då församlingarne alltid egde rit att kalla en fjerde, som väl alltid blefve den som erhölle församlingens val. Ty om de ej ansett honom bättre än de tre andra, hade de väl icke kallat honom. Lektor Elmblad började med att förklara sig vara lika radikal i denna fråga som kyrkoserlen Hammer, ehuru till en del på ett annat sett. Erkönde att fö samlingarne ega rätt att erbålia dugliga lärare. Detta vunnes säkrast derigenom att inga andra finge i predikoembeiet ingå, än de som deriill ega gåfvor och fallenhet jet är domkapitlen, som i sista instansen afgöra h i kyrkan skola f räde. Mot deras sätt att gå till väga måste man säledes protestera. De borde ej få i kyrkan insläppa någ verne är förargelse Ne b tämde för öfri som rö ttets få röndring. rden flamnström önskade att vi måtte bygga i vi Sällskapet bör ej vi ter. Kunde ej inse att dr a skulle kunua moistå de som frin ena eller andra sidan kunna gö på den med anlednivg ef den nu förda kl ka den önskan, ära v zom måtte förändras derhun, att försam la fullständig valrätt. Den åttonde frågan — huru si n sådan själavård kupova åstadkommas, att dea verkligen fullgör hvad en inre inission äsyftar, så att ung och gammal må crhålla en efter hvars och e hof afpassad au delig värd? — var den sista som vil mötet förekom till öfverläggning. I diskussionen häröfver deltogo: Lektor Forssell, som ansåg att en verklig själavård för närvarande cmöjligen kan bricgas till stånd. Så länge konventikelplakatet ligger i vägen, blir det fö presterskapet omöjligt att åstadkomma en god själa vård.