Aftonbladet – 3 juni 1854, sida 2

örra innehåller profetian om Guds straffdom fver det till afguderi hänfallna Israel, episolen om enkan i Zarpath, täflingsoffret, som slutar med Baalspresternas und-rgång, samt slutligen himlens biidkande, jemte ea praktull :ofsång. Sednare delen skildrar Bsraels tacksamhet mot profeten, drottning Isebe:s ränker mot honom, hans fiykt til öknen, hans återuppträdande och himmelsfärd, hvarpå följ r profetian om Messias; en effektull tacksägelsebymn slutar det hela. Arbetets glanspunkt är den stora offerscenen, hvilken kan betraktas såsom första delens final, ochi dramatiskt intresse torde inom oratoriefacket ega fi motstycken. Förberedelserna till verkets utförande äro vidtagne i den största skala, som här är möjlig. Solopartierna utföras af sångscenens första ertister jemie åtskilliga dilettanter, kören utgöres af 230—40 röster, och i orkestern är strängqvarte:tens b-sättning fördubblad; hela antalet af medverkande uppgår till något öfver 300 personer. Till generalrepeutionen. som inträffar den 9 dennes, blifva biljetter till halfva priset (32 sk. bko) att tillgå. Afven komma tryckta exemplar af texten att tillhandahållas publiken: en åtgärd, förutan hvilken ea någorlunda fullständig uppfattning af en så kompliesrad musik knappt vore möjlig. Riksrätten, Vid sammanträdet sistlidne thorsdag afgåfvo de åtalade rådgifvarne sin förklaring öfver justitieombudsmannens s. k. slutpåståenden, hvilken förklaring vi här nedan, efter Svenska Tidningen, meddela. Läsaren får deraf bekräftadt, att slutpåståendena på ett afgörande sätt undanröjt alla svårigheter för slutliga förklaringen, och att de tilltalade icke kunnat undgå att öppet draga fördel af justitieombudsmannens så välvilligt lemnade handtag. Pet hela påminner om dessa lustlägers strider, der manövrerna så väl å ena som andra sidan äro på förhand gemensamt planlagda och desslikes gemensamt bestämdt, hvem af de stridande parterna som skall blifva segervinnare och hvem af dem som skall retirera. Justitieombudsmannen har emellertid varit alltför häftig att blåsa till reträtt, så att han till och med glömt att på sina motståndare derförinnan affyra några lösa skott, hvaremot han uti förvillelsen skickat en och annan kula mot sitt eget folk. Vid riksrättens sammanträde förliden gårdag öfverlemnades målet å ömse sidor till afgörande, sedan justitieombudsmannen i den redan bestämda riktningen ytterligare förklarat sina slutpåståenden, och hans höga motparter med anledning deraf också med några ord återkommit till saken. Ofvannämnde förklaring är af följande lydelse: Till höglofl. Riksrätten! Regeringsformen bjuder i 106 , att om konstitutionsutskottet af de i statsrådet förda protokoll finner, att någon statsrädets ledamot uppenbarligen bandlat emot rikets grundlag, eller allmän lag, eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf, eller underlåtit göra föreställningar emot sådane öfverträdelser, eller dem vål la och befrämjat, genom uppsätligt fördöljande af någon upplysning, då skall konstitutionsutskottet ställa en sädan under tilltal inför riksrätt. Enär ett så beskaffadt tilltal nu skett, mäste vi väl, enligt utskottets förmenande, hafva felat mot nägot bestämdt lagbud. Efter genomläsningen af den något dunkla slutledningen i konstitutionsutskottets till hr justitieombudsmannen aflätna remiss, föreföll det oss, som hade utskottet ansett oss i vära underdäniga rädslag den J10 Oktober 1851 hafva tillstyrkt ingrepp i svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta. Uti vårt redan afgifna svar hade vi ock derföre sökt visa, att nägon öfverträdelse i detta afseende icke egt rum. Af hr justitieombudsmannens sednast afgifna n.emorial inhemtas emellertid, att remissen icke bör antagas med gifva en sädan uppfattning af hvad som varit dess rätta mening. Vid sädant förhällande kunna vi ej heller hafva något vidare att i den delen anföra. Föremälet för åtalet skulle deremot, efier hr justitieombudsmannens utredning, ligga deruti, att konstitutionsutskottet förklarat sig icke kunna säsom grundlagsenligt erkänna det förhållandet, att då Rikets Ständers omförmälda skrifvelse blifvit inför Konungen anmäld, det är vordet af Konungens rädgifvare omnämndt och äberopadt, hvad som under förbandlingarne i särskilda riksständ i ärendet förefallit, hvarigenom samma skrifvelses tillförlitlighet skulle vara ifrågasatt. Vid granskningen af denna fråga, den enda som hr justitieombudsmannen sälunda jansett utgöra föremäl för åtalet, synes likväl hr justitieombudsmannen för sin del vara af den meningen, att om nägon origti-het kan läggas Konungens rådgifvare till last vid uppskattningen af den giltighet och vigt, som borde tillerkännas det af två riksständ vid beslutet fästade vilkor, att en punkt deraf ej kunde från den andra lösryckas, sä skulle en sådan oriktighet bestå, icke, säsom konstitutionsutskottet tyckes hafva anmärkt, uti omförmälande af berörde vilkor, då ärendet inför Konungen föredrogs, eller i statsrådets tillstyrkande, att vid fattande af beslut, detta, jemte hvad i öfrigt förekom, mätte tagas i nädigt öfvervägande, utan fasthellre deruti, att en ännu större och mera afgörande vigt ej blifvit detta vilkor, såsom hinder mot en partiel verkställighet af Rikets Ständers beslut, tillerkänd. Det är redan förut uppgifvet, af hvilka grunder vi ej ansett oss kunna tillstyrka Konungen, att annorlunda, än i ett sammanhang, förordna om verkställigheten af hvad Rikets Ständer i frägan beslutat; så som ett ytterligare stöd för denna vär mening, men ej, vi upprepa det, för att i ringaste mån ifrägasätta giltigheten af Rikets Ständers, i deras till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse, uttryckta beslut, äberopades nämnde af två riksstånd fästade vilkor, hvars förtigande med skäl kunnat anses för uppsätligt fördöljande af någon upplysning, och sålunda grundlagsenligt gifva anledning till användande af 106 regeringsformen. Vi hafva, såsom vi förmodat, tydligen visat, att nägon öfverträdelse af rikets grundlagar eller allmän lag icke vid det åtalade tillfället blifvit af oss till styrkt; nägot lagbud, hvaremot vi skulle hafva felat, är ej heller uppgifvet. Vi hafva likaledes visat, ati verkställighet af Rikets Ständers förenämnde beslut icke, utan äsidosättande af ett bestämdt grundlagsstadgande, kunnat tillstyrkas. Under åberopande i öfrigt af hvad i förklaringen blifvit anfördt, instämma