Aftonbladet – 3 juni 1854, sida 2

löd. Betäckt med sår och simmande i blod, oeredd att åt härarnes Gud återgifva sin hjeltesjäl, föll han på knä, och anropande Allah, uppmuntrade han de sina med rösten, då han cke mera kunde uppelda dem med sitt exempel. Striden i Himri var förskräckligt blodig; ischetschenserna voro på alla sidor inneslutna; Khasi-Mollahs myrider läto döda sig ända till sista man. Ibland liken låg en ung myrid, vid namn Schamyl. Träftad af två kulor och ett bajonettstygn, låg han sanslös under en hög af slagna stridsbröder, och man ansåg honom för död. Huru kom han åter till life? Genom hvilka underverk af list och djerfhet undkom han segervinnarne? Ingen vet det; men några månader efter katastrofen vid H:mri var Schamyl den högste myriden hos den nye Imam, Hamsad-Bey, hvars välde ej blef långvarigt. För att återlifva tschetschenzernas uttömda krafter, sökte Hamsad-Bey att genom sitt religösa infiytande bearbeta de andra folkstammarne i Daghestan och fästa dem vid sin sak; men den ömsesidiga rivalitet:n emellan stammarne, underblåst genom den ryska diplomatien, gjorde snart ett borgligt slut på hans välde. Hamsad-Bey föll för ett lönnmord i en moskee 1834. Med hans död började den sista, den mest dramåätiska perioden af kriget i Daghestan, — en period, som ännu räcker och som i närvarande ögonblick mer än någonsin är egnad att ådraga sig Europas lif.igaste intresse. Schamyl var ett af den nya religiösa sektens ifrigaste stöd. Den älskade lärjungen hade på den blodiga breschen i Himri sjunkit i mästarens armar; ingen var värdigare att tillträda srfvet efter Hamsad Bey och höjs Khasi-Mollahs fara. Schamyl var tr.ttiosju år gammal, då han blef öfverbufvud för Tschetschenzerna. Född