Aftonbladet – 2 juni 1854, sida 2

Korrespondens-artikel från krigsteatern vid Donau. (Från Aftonbladets korrespondent.) Siebenbirgisk-Walachiska gränsen den 17 Maj 1854. Sedan mitt sista bref har ingen märkligare förändring inträffat i sakernas ställning vid nedre Donau, utom att Lilla Walachiet under denna tid blifvit nästan fullkomligt utrymdt at ryssarne. Liprandis kår gör nu bakom Aluta linien front emot vester för att betäcka donauarmens högra flygel. Likväl tviflar man här på att ryssarne länge skola bibehålla denna ställning utmed Aluta. Ryktet att de skulle utrymma äfven Stora Walachiet vinner alltmer sannolikhet och betydenhet hos invånarne i Donaufurstendömena, och det till en sådan grad, att fursten af Warschau redan funnit sig nödsakad, för att lugna det rysksinnade och redan på flykt betänkta partict, och för att afskräcka de rent-walachiska patrioterna och terkvännerna, som redan här och der djerfvare höja hufvudet, att utgifva en formlig proklamation att visserligen Lilla Walachiet af strategiska skäl skulle utrymmas, men ingalunda Stora Walachiet. Men då tränsporten af invalider och sjuka från några hospitaler i Bucharest närmare moldauiska gränsen och till och med till sjelfva Moldau redan börjat och ännu fortgår, så vill man icke låta riktigt lugna eller skrämma sig genom denna proklamation. liksom i allmänhet tron på den ryska allmakten hos de i detta afseende förut så troende invånarne i Moldau och Walachiet blifvit på sednaste tiden ganska mycket rubbad af de ryska segerbulletinerna. Det kan icke nekas att en utomordentlig förändring i tänkesättet försiggått hos invånarne i dessa provinser, gom genom en listig politik redan till största delen voro förryskade. Den moraliska eröfring, genom hvilken ryssarne redan framträngt till hjertat af Turkiet, är nästan helt och hållet förlorad. De planer, som den skicklige ryske diplomaten Minnich, under sin mångåriga förvisning till Siberien, hade uttänkt för eröfrandet at Osmaniska riket, på hvilkas realiserande alla ryska regenter sedan Katharina 11 med ihärdig konseqvens arbetat, och som fredssluten i Kutschuk-Kainardji (1744), i Jass7 (1792), Bucharest (1812) och Adrianopel (1829) städse allt mera tydligt uppenbarade, — dessa planer hafva, åtminstone enligt den allmänna öfvertygelsen, nu misslyckats och kunna icke mer realiseras. Ryssarnes moraliska nederlag är redan fullbordadt. Redan tala turkvännerna, d. v. e. det stora flertalet, ja nästan hela befolkningen i Moldau och Wealachiet om Bessarabiens återeröfring, och man väntar att fransmän och engelsmän skola utplåna de stolta ord, som Katharina II skrifvit öfver Chersons port (här går vägen till Konstantinopel,). Man finner väl häraf att status