Aftonbladet – 23 maj 1854, sida 2

namn i parentes sagt var mrs Markham). Mr Lovell var prest. Ja bevars min fru, svarade flickan, som passade oss upp, och som tycktes vara värdshusvärdens dotter. Mr Lovell är vår egen sockenprest.n Verkligen! och bor han här nära? Ja min fru, han bor i prestgården. Den ligger just der midtemot, nedanför ängen — det är en helt liten bit den vägen; men eljest kan man gå tvärs öfver fältet, fram till det tornet som man ser der; och då har man prestgården strax bredvid., Och hvilkendera är den angenämaste vägen? frågade mrs Markham. Det beror på tycke och smak, men nog finner jag den öfver fältet vackrast, om man ej är besvärad af att stiga öfver en stätta eller två; och dessutom har man från den sidan vackraste utsigten af klostret.n Utgör det der tornet vi se en del af klostret?, Ja min fru, svarade flickan, och prestgården ligger strax på andra sidan., Beväpnade med dessa instruktioner begåfvo vi oss af, sedan frukosten var slutad, tvärs öfver fältet, och efter omkring tjugu minuters angenäm promenad befunno vi oss på en gammal kyrkogård, midt ibland en grupp af de mest pittoreska ruiner vi någonsin sett. Undantagandes det gamla tornet som vi sågo ifrån värdshusfönstret och hvilket troligen fordom varit klockstapeln — var nästan allt öfrigt förfallet. Der fanns den yttre muren af koret, och en söndrig trappa som hade ledt upp till högaltaret, der voro några till hälften igenrasade hvalf och en del af sjelfva klostermuren, allt behagligt kransadt med mossor och murgrön; medan man, ibland de gräsbevuxna grafvarne af ganska prosaiske döde, fann de massiva monumenterna öfver en fru Margaretha och riddare Hildebrand från äldre och mera romantiska tider. Allt var ödslighet och förfall! men en så poetisk ödslighet! så pittoreskt förfall! Och just midt emot det gamla höga tornet såg man en li