Aftonbladet – 23 maj 1854, sida 2

orist på blick för vidsträcktare intressen än less egna, hvilken man förehållit detta aktningsvärda stånd, till största delen är fruken af de personers ihärdiga bearbetningar, som i maktens och konservatismens intresse städse bemödat sig att söndra allmogen från medelklasserna, dess naturliga bundsförvandter. Men äfven från vår ståndpunkt kunna vi ej underlåta att på det uppriktigaste beklaga, om dessa bearbetningar skulle lyckats förvandla den stora klass, som bär det sköna och ärofulla namnet af Sverges allmoge, till ett trångt slutet skrå, utan blick för annat än sin egen omedelbara fördel, utan hjerta för annat än hvad som direkt rörer dess materiella intressen. Må dessa män ej föreställa sig att deras intressen äro nägra andra än hela det öfriga samhällets. Må de, :ör att återvända till den fråga som är ämnet för närvarande framställning, icke resonnera så här: ;Hvad rör oss postreformen? Vi bönder skrifva inga bref, eller åtminstone högst få; det är endast herreklassen som skrifver bref och som skulle ha fördel af reformen, och derföre vilja vi förkasta den, sedan vi sjelfva ej derpå vinna något. Ingenting kunde vara mera trängbröstadt och äfven trånghufvadt in ett sådant resonnemang. På förbättrade kommunikationer, både materiella och inteilektuella, vinner hela landet, vinna ala yrken och följaktligen äfven jordbruket. Men dessutom må allmogen ej glömma att den ej är någon afstängd kast för sig, med skyldigheter och rättigheter som ej sträcka sig längre än till deras egna personer. Deras barn införlifva sig stundligen med medelklassen, blifva industriidkare, prester, läkare, ja stundom statens högsta embetsmän; ja äfven de sjelfva börja i mån af stigande välstånd allt mer och mer öfvergå till seder, lefnadsvanor och tänxesätt som tillhöra medelklasserna. Vadmalsrocken och träskeden äro ej längre ett nödvändigt kännetecken på en svensk daneman, och lyckligtvis behöfver ej den förra svenska redligheten, den sanna danemannadygden, den sträfsamma och aktningsbjudande idogheten samma hemseder som i odlingens barndom rillhörde våra förfäder. Tvertom medföra förändrade tidsförhållanden äfven förändringar i seder och lefnadssätt. Tidens arbete är att nedrifva alla skiljemurar mellan konstigt afsöndrade kaster, och den allmänna upplysningen förenar mer och mer till ett enda folk de klasser, hvilka den delvisa upplysningen söndrat och delat i mer eller mindre upplysta. Må Sveriges bondestånd besinna just detta, nemligen att det är upplysningen och odlingen som numera bestämmer medborgares inflytande, och icke den numerära styrkan. Intelligensen är mäktigare än massorna, och fåfängt skall bondeståndet för bevarandet af sitt inflytande på de allmänna ärendena åberopa sitt öfverlägsna antal, så vida det ej införlifvar sig med civilisationens stora samhällsbildande krafter. Vi veta med oss att den åsigt vi här uttalat om vilkoren för bondeståndets fortfarande och tillväxande politiska betydenhet delas af ett icke ringa antal allvarliga, tänkande och skarpsynta medlemmar af sjelfva detta stånd, och vi frukta ej att af dem missförstås, då vi af en särskild fråga tagit oss anledning till dem uttala ofvanstående allmänna erinren. I afseende på förevarande fråga, skulle det mer än förvåna oss om något af riksstånden skulle åtnöja sig med ett så lösligt och omotiveradt betänkande som bevillningsutskottets n:o 14, och vi hoppas att äfven det hedervärda bondeståndet måtte återremittera det med sådana anmärkningar, att utskottet må Änna sig föranlåtet att mindre lättsinnigt slumpa bort ett förslag till förbättring i vårt postväsende, som är så utomordentligt vigtigt för vårt samhälles utveckling och välbefinnande i mång;aldiga riktningar.