Aftonbladet – 20 maj 1854, sida 3

Sverige till Finland. 1854. 20! Finland, Finland, trohets hem, Hur jag dig saknat har, O, Finland, Finland! Så säg, o! säg, mig svara då Der bortom Bottnens bölja blä, Her du väl tänkt på mig också I dessa fiydda dar? Vi stodo ente fordom ju, Liksom två vänners par, O, Finland, Finland! Förenta lefde vi i frid Och ente stodo vi i strid, Säg, har du väl från denna tid Annu ett minne qvar? Mins Lätzens blodfält du ännu I Gustaf Adolfs dar? O, Finland, Finland! Hur der din skara stridde då Jag evigt än skall minnas på; Se! det var garde, om också Ej gardes namn den bar. Två ynglingar vi kämpade I dessa fordna dar, O, Finland, Finland! Men ljus uppå vår fana stod, Och sanning eldade värt mod, Och friheten, om ock i blod, Vär kamp åt verlden bar. Vi hafva skiljts, som ofta skiljs Af lifvet vänners par, O, Finland, Finland! En ny tid kom, och tung sin hand Den lade på vårt vänskapsband; — Än stred du ensam på din strand, Fast det förgäfves var. Vi hafva skiljts, som ofta skiljs Af lifvet vänners par, O, Finland, Finland! Dock ofta mötas de igen, Som ynglingar ej mer, — men män, När ett är mälet för dem än, Som ett det varit har. De mötas dä, fast icke mer Som i de fordna dar, O, Finland, Finland! I lifvets storm de skiljda stätt, De hvar sin egen bana fått, Och hugens stolta sträfvan blott Är än liksom den var. Sä har jag tänkt. Så svara mig, Du vän från fordaa dar, O, Finland, Finland! Har du i lifvet endast drömt, Har målet för din blick sig gömt, O! säg, har fribeten du glömt, Du som sä trofast var? O! Finland, Finland, fordna vän, Så gif mig än ett svar, O, Finland, Finland! När striden åter tändes nu, Hvad gör du väl, hvad tänker du? Ditt garde, säg, är det ännu Liksom det fordom var? Så hörde jag, en värens natt, En röst vid Sveas skär, När allt var tyst och stjernan satt I skyar skygg och skär; Jag sög åt Bottnens rymd, — det var Som väntade jag svar. Då kom en il, en våg slog opp Mot stranden doft i skum, Liksom en suck af gäckadt hopp, Af smärta, dold och stum ; Sen sjönk den maktlös åter ner Och intet hördes mer.