Aftonbladet – 20 maj 1854, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. TVÅ HERRAR OCH EN DRÄNG. (Ett fragment ur lifvet i Australien.) En ung engelsman med förnäma slägtförbindelser, som fått sin uppfostran vid militärskolan i Sandhuset och sedermera blifvit anställd vid ett af de elegantaste kavalleriregementena, blef hastigt invigd i alla det fashionabla Londonslifvets mysterier. Han dref omkring på promenaderna, besökte klubbarna, liksom operan och Almäcks med sina sånger, dansar och tjusande smäleenden i honom egde en af sina ifrigaste dyrkare. Han jagade, bevistade kapplöpningarne, spelade och drack, tills hans far en vacker morgon skickade efter honom. Han hade utom sin lön haft ett ärligt anslag af 500 pund, men hade left upp för omkring 5000 om äret. Hans far utlät sig ungefär så här: Arthur, du är på god väg att fara till afgrunden, och jag mäste hejda dig. Sälj genast din fullmakt och lemna landet på tre år. Jag vill betala dina skulder och gifva dig jemt och nätt sä mycket du behöfver att uppehålla lifvet med. Lär att göra något för dig sjelf, och kom tillbaka som en förståndig och sansad man., Den unga kornetten sälde följaktligen sin fullmakt och seglade af till Australien. Som han ej ämnade sig till guldtrakterna, och hörde att Sidney var en vida trefligare ort än Melbourne, steg han i land på det förstnämnda stället. Sedan han en kort tid uppehållit sig der, för att bemta krafter efter den länga sjöresan, företog han till häst en färd några hundra mil inåt busklandet. Han var en temligen god hästkännare och hade en säker blick i dylika saker. Hästar såldes för höga priser i Melbourne, och om han kunde få dem dit landvägen, skulie det måhända vara att göra något för sig sjelf, som bans far hade rekommenderat. I FEast-Maitland, omkring 150 mil från Sidney, träffade han händelsevis tillsammans med en ung man af sin egen ålder; och efter hvad de kallade en mogen öfverläggning, beslöto de att köpa, ej hästar, utan 400 st. oxar, lega en oxdrifvare att hjelpa sig med arbetet och drifva dem öfver land till Melbourne; kortaste afständet, då man begagnade sig af de banade vägarne, kunde ej öfverstiga 5 eller 600 mil. Men söm de skulle nödgas gå härs och tvärs öfver kullar och moras, slätter och strömmar för att finna föda och vatten för kreaturen, skulle afständet ej bli mycket mindre än 900 s 1000 mil. De köpte oxarne togo i sin tjenst en gammal erfaren oxdrifvare (då en ansenlig öfning ech vana behöfs föratt framdrifva det behornade sällskapet) och begåfvo sig ä väg. Utom de 400 oxarna hade de 9 hästar och en lastkärra. Tre af hästarne redo de, tre voro fastbundna vid kärran och de öfriga tre fingo efter eget behag gå lösa bakom och på sidan om oxarna. Kärran var lastad med några säckar hafre för hästarne, proviant för 3 personer, ett ombyte ytterplagg, två omgängar linne, filtar, seldon och täg i reserv, 2 dubbelbössor, en studsare och några verktyg, såsom yxor, knifvar, spade, hammare och spik. Dag efter dag som de sträfvade framåt genom busklandets ödemarker, då och då angenämt omvexlande med milslånga träsk och moras, bland hvilka de måste söka sin hvila uuder natten, egnade sig de två unga gentlemännen ät studiet af boskapsskötselns grofva mysterier, hjelpande och biträdande sin professor i alla hans oräkneliga sysslor och bestyr. Vår kornett, som var hufvudegaren till alla dessa van drande horn, var knapt 21 år gammal och såg dessutom ännu yngre ut än han i sjelfva verket var. Hans vän Wentworth hade fyllt sina 25, hade ett vackert ut eende men klen kroppsbyggnad. Oxdrifvaren, en gammal groflemmad, solbränd, svartmuskig och skäggig kolonist och buskman, dolde ej sitt förakt för de begge herremännens oerfarenhet, eller sin tanke om det öde som väntade dem. Han sade dem rent ut på sitt tvära, torra och grofkornigt skämtande sätt, att de aldrig skulle se Melbourne. Han skulle begrafva dem begge i busklandet, och derefter öfvertaga oxarne som sina egna. De önskade honom lycklig marknad vid framkomsten, och drucko hans skål på stället i en liten tröstare från bränvinskaggen i kärran. Den mest tröttande delen af arbetet var att vakta kreaturen om natten. Under det en del lade sig ned att hvila, gingo andra omkring och betade, hvarvid understundom hände att några fingo det infallet att gå ut i ett kärr, edan andra roade sig med attsimma öfver en ström. De tre drifvarne turade nu att hålla vakt två timmar i sender. En natt då oxdrifvaren hade vakten, fann han i höjden af sin erfarenhet allt tryggt, hvarpä han svepte in sig i sin filt och snart låg i djup sömn. En stund derefter vaknar vär kornett, ser vakten försänkt i ljuf slummer, kastar ögat omkring sig, lyssnar och