Aftonbladet – 20 maj 1854, sida 3

göra honom sakernas ställning begriplig, vacker han Wentworth och berättar honom hvad som händt. Yvad är att göra? säger denne. Vi måste simma öfver strömmen och ge oss efter dem, svarar kornetten. Sagdt och giordt. De simma öfver med kläderna på sig och de långa stöflorna mellan tänderna, och jaga efter oxarne. Dessa voro emellertid längt borta, och satte till att springa så snart de sågo sig förföljdee Under springande af och an, till böger och venster, måste de följa dem 3 sv. mil, innan de kunde hopsamla och föra dem tillbaka till strömmten. Tre gingo härvid förlorade. Sedan de begge amsatörerna jagat dem i vattnet och sjelfva voro i begreepp att följa efter, fann Wentworth sig vara för tröbtt att bära stöflorna mellan tänderna, då de fylldes mned vatten och hindrade honom under simningen, hvanrföre han försökte att kasta dem öfver på andra sidaan. De hunno ej andra stranden, utan föllo i vattnet coch bortfördes af strömdraget. Öfverkomna hvilade de ett par timmnar, och fortsatte derefter sin marsch. Markens sumpiga beskaffenhet var sådan, att de med möda kunde få fram kärran och beständigt måste vara beredde på att nödgas kasta bort hela dess last, med undantag af hafran och deras lilla proviantförråd. Wentworth kunde derföre ej upptagas i kärran och måste följa efter barfota. Han gjorde så äfven hela den följande dagen, då hans fötter sönderskuros mot de hvassa stenarna och klipporna som lägo i deras väg; men intet ord af klagan undslapp hans läppar. Följande morgon i dagbräckningen kommo de öfver ett par gamla skor, som blifvit bortkastade, och Weniworih varen lycklig man. De hade nu varit sju veckor på vägen. Stwraxtefter den ofvannämnda lilla episoden vid strömmen hade kornetten öfvertagit ledningen i sina egna händer till oxdrifvarens stora harm. Dä han sälunda såg makten glida ur sina händer, hade han tillkännagifvit sin afsigt att genast lemna tjensten. Kornetten sade att det stode honom fritt, när som helst. Oxdrifvaren ville ha sin betalning. Kornetten sade sig svärligen kunna gifva honom den, alldenstund han och Wentworth för närvarande endast egde tretton shilling och sex pence tillhopa. Vore han beläten dermed, stode de till hans tjenst. Som oxdrifvaren ej var beläten dermed och nägon annan utväg ej fanns, s:annade han qvar och försonade sig snart med sakernas nya ställning. På detta sätt färdades de dag efter dag och stundom äfven vecka efter vecka utan att möta en enda lefvande varelse. När de händelsevis nägongäng stötte på nägon, var det en herde eller en nybyggare, eller en flock infödingar. Vid ett tillfälle nalkades sju af dessa sistnämnde i firendtlig afsigt, men kornettens studsare var vid ögat i en handvändning, hvarpå de skyndsamt drogo sig tillbaka. Tredje månaden af resan nalkades nu sitt slut. Deras första omgång kläder hade blifvit helt och håla let utslitna och bortkastade, och de ätterstående voroi trasor. Kornettens hela garderob inslkränkte sig till ett par skjortärmar och ena hälften af enjacka. Byxorna hade blifvit utnötta af ridningen och hängde i trasor omkring honom. En morgon, omkring dagbräckniogen, då han låg i djup sömn efter en svår natts arbete under jagt efter rymmare, väcktes kornett Arthur på ett mindre angenämt sätt af: en främmande röst, som ropade: ;Hör då, unge man!. Stället der de befunno sig var ett skjul i närheten af en herdekoja, och kornetten, som fann sig mera komfortabelt än vanligt, var ej benägen att lyssna till kallelsen. Men karlen var envis och fortfor tills vår sofvare öpmade sina ögon och gäspade mot honom med en ingalunda graciös åtbörd. Främlingen var en slagtare till häst med en läng ridpiska i handen. Hör då en gäng, unge man; hvar är din husbonde? Vär kornett anmärkte att han så der temligen vore sin egen herre och hade den egna föreställningen att oxarne tillhörde honom. Jag säger dig, unge man, du blir skamfilad. Koroetten svarade honom belt lugnt att han ej tänkte lata skamfila sig; hvarpå han vände sig om och änyo föll i ljuf slummer., Det här går då inte an längre, skrek slagtaren, jag säger dej, unge man, jag vill ha nägra af kritterna. Jag vill ha den med de stora utsvängda bornen, de tre röda med de raka hornen, den smultronfärgade med snäckhornen och den store svarten derborta. Opp med dej, säjer jag dej. Ligg inte der som en naken groda, utan laga dej opp på benen ! — Med dessa ord stiger vår slagtare af hästen och börjar traktera den sofvande på ett hårdhändt och löjligt sätt med skaftet af sin piska: Kornetten är uppe i ett ögonblick och lika hastigt rullar vår välfödde slagtare, efter ett par väl applicerade boxstötar, utefter marken. Han reser sig längsamt, stiger upp på hästen, ser förvånad på sin unge man och yttrar i det han rider sin väg: Jag är skomfilad. De hade vid denna tid att utbärda en mycket stark köld, isynnerhet om nätterna, och sex af deras hästar gingo nästan endast till följd af köld:n förlorade, då de ej hade nägot medel att skydå dem deremot. Som de återstående tre behöfdes för lärran, följde de driften till fots i nära en mänads tid De få klädesartiklar de hade i behåll sletos i traor under färden genom busksnären och videhäckarne, hvarmed morasen voro öfverdragna, tills vår koraetts hela toileitsförråd utgjordes af ett par strumpskaft och en tandborste. Den sednare artikeln hade blifvit funnen i kärran och gömdes som en trofe. De förlorade inemot hundra oxar i kärren och myrorna, allt genom rymningar om natten. Till slut nalkades de en liten busklandskrog, hvarifrån en liten lustig sälle i saligt rus kom dem till mötes och välkomnade dem, under utrop: Mitt namn är Jem Bowles — lät glasen gä!, Han gaf dem fullt upp att äta och dricka, litet kläder och tre goda busklandsaästar i utbyte mot nägra oxar. Han behöll dem hos sig öfver ett dygn och trakterade dem ruadligen på sin bekostnad. Isynnerhet fattade han tycke för kornetten. Men han fattade ofta sädana tycken och hade för sed att traktera hvem som kom. Lät glasen gäl , Jem Bowles var en väldig Loskapslhandlarce och väl känd utefter hela vägen. Det var hans vana att dricka upp sina oxar på vägen till marknaden och derefter återvända hem. Man visste att berätta buru han en gång i en krog vid vägen druckit upp ej .. iadre än 70 oxar på några få dagar. Han blef naturligtvis skinnad, då ban ej höll nägon räkning på alla de glas. han hela dagen i ända lät gå laget omkring. Han höll nu på att töma sina tio sista oxhufvuden. Sedan vär kornett och hans följeslagare ännu en gåug kommit upp i sadeln och med de mest högljudda hurrarop och svängande af hettarne visat sin tacksamhet mot Jem Bowles, fortsatte de sin väg och hunno slutligen Melbourne, sedan de lemnat kärran efter sig i busklandet, der hjul och axlar och alltsammans af sig sjelft fallit i kras. Resan hade varat i nära fyra månader. De hade inalles förlorat 8 hästar och 103 oxar. Återstoden betalte sig icke desto mindre bra. Sedan de afräknat alla. kostnaderna fick vär kornett på sin andel nägot öfver hundra pund. Litet nog för sådant arbete, men ändå en ganska vacker summa för att vara en ung mans första sparpenning. Samma dag mötte han på gatan slagtaren, hvars hud han garfvat upp i busklandet, och slagtaren lyfte artigt på hatten för honom. Så går det till i Australien. — Nytt eldslåckningsmedel. I Journal de Charleroi läses: Sedan nagon tid talar van här endast om den uppfinning, som blifvit gjord af hr Pasquier Nalinne från Fleurus, och hvarä kungligt patent utfärdats den 21 Juli 1853. Ifrågavarande uppfinning bestär i ett slags vatten, egnadt att släcka eld i ögonbiicket. Uppfinnaren bar ännu icke gjort bruk af sin uppfinning, emedan han först velat inhemta kompetenta och oväldiga personers omdöme derom. Talrika försök med detta vatten, som blifvit anställda i Belgien och Frankrike, hafva krön:s med fullkon:lig Fa 2 2 AL In sum ARnaAnR omm fARÄlt dat nå Inri