Aftonbladet – 19 maj 1854, sida 3

tegångsbiträde åt kapten Wahlfelt uppträdde netarien T. O. Fryckman. Sedan protokollet för föregående rättegångsdagblif; vit justeradt, Påropades de af kapten Wehlielt äberopade oeh efter beslut af domstolen till-vittnen:i, målet inkalladå; föreståndaren för Gymnastiska central institutet, professorn G. Branting, och läraren vid nämnde läroverk, H. Ling. Jemte dessa företrädde äfven löjtnanten vid södra skånska regementet Å. T. Lindencrona och e. o. kammarskrifvaren L. G. Linde, hvilka kapten Wablfelt nu yrkade att äfven fål som vittnen afhörde. Kongl. sekreteraren Forsselius bestridde denna begäran, så mycket heldre som nämn: de vittnen icke närvarit vid: den handling för hvilken kapten Wahlfelt är under tilltal. Notarien Fryckman ville med dessa vittnen styrka att vaktmästarenl, Andersson, tvenne år innan han blef afstraffad, varit oäsvis och stursk mot hr kaptenen, och ansäg det zara högst nödvändigt att få utredt huruvida Andersson städse uppfört sig som sig bordt. En sådan bevisning förmenade hr Fryckman skulle komma att verka på motiverne för de slag kapten Wahlfelt slutligen nödgats utdela. Efter öfverläggning biföll domstolen att äfven nämnde vittnen fingo höras, mot hvilket beslut kongl. sekreteraren Forsselius anmälte missnöje, hvarefter efter aflagd vittnesed hördes och berättade: Professor Branting: att för någon tid tillbaka hade sapten Wahlfelt för vittnet anmält att vaktmästaren Andersson varit näsvis mot nu till vittne i målet åbevopade löjtnant Lindenerona. Vittnet hade derefter sjort sig underrättad om verkliga förhållandet, då han af hr Hjalmar Ling erfarit att den förmenta näsvisheten, som äfven då blifvit besvarad med örfilar, endast bestod deruti att Andersson, af Lindencrona förebrådd att hafva i orätt rum inforslat ett kadaver, svarat: jag har gjort hvad jag blifvit befalld. Vitt iet hade sedermera förklarat för kapten Wahlfelt att aan icke ansett ait Andersson borde erhälla hvarken tryk eller tillrättavisning för ett dylikt lemnadt svar vill en person som icke var hans förman. För öfrigt hade vittnet aldrig under de 7 är Andersson varit anställd vid institutet hört ringaste klagomål öfver hans uppförande, hvarken af kapten Wahlfelt eller någon annan. Andersson hade skött sin befattning på ett sätt som gifvit vittnet, i egenskap af föreståndare, anedning att efter det nu åtalade uppträdet utfärda det sill domstolen inlemnade betyg öfver det utmärkta ;ch hedrande sätt hvarpå Andersson uppfyllt sina åligsanden, förenadt med ett nyktert, höfligt och anstänligt uppförande. Angäende den nu åtalade och den 5:te sistl. April öröfvade handlingen, hade vittnet sig endast bekant, att kort efter densammas föröfvande kapten Wahlelt, ätföljd af grefve Sparre, infunnit sig hes prof. Branting och anmält att Andersson varit stursk och aäsvis. Professorn, som då ansäg sig böra sätta tro ill en dylik uppgift, hade låtit uppkalla Andersson ch anbefallt honom att bedja säväl kaptenen som grefven om förlåtelse. Huruvida Andersson bestämdt ippfyllt tillsägelsen att be om förlätelse, kunde vittnet icke påminna sig. Andersson hade vid tillfället varit i en svär sinnestämning, oeh i flere veekors tid derefter klagat öfver yrsel, samt visat tydliga tecken tilll. mninneslöshet. Kapten Wahlfelt hade vid detta tillfälle : icke ätnöjt sig med att Andersson älades be om förlätelse sedan han fätt stryk, utan yrkade att professor Branting genast skulle skilja Andersson frän sin tjenst; men hr Branting bade derpå svarat, att enl. lylik åtgärd icke kunde vidtagas. Dä den misshand ling Andersson undergätt föranledts deraf, att han uraktlåtit att ät grefve Sparre rengöra skott-taflan i skjutbanan, tillfrågades vittnet huruvida sådant vore mel vaktmästarens göromål förenadt, hvarpå vittnet svarade nej, och att nägot sädant icke innehålles i hans instruktion. På framställd fråga förklarade vittnet att nägon särskild instruktion ieke är utfärdad som bestämmer vaktmästarens förhållande till lärarne, utan i den till domstolen inlemnade instruktion öfver de göromål som åligga vaktmästaren endast finnes upptaget, att han skall med aktning och höflighet bemöta såväl föreständaren som lärare och elever. Den auktoritet, under hvilken vaktmästaren liksom lärarne lyder, är kongl. direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk. Vittnet, af kapten Wahlfelt tillfrågadt om det icke fällt det yttrande, att Andersson en gång varit näsvis mot vittnet, besvarade samma fräga med — nej; äfvensom vittnet tillade att Andersson allt sedan den honom öfvergångne misshandlingen måst lega tvenne andra personer, som verkställt de tyngre göromålen, emedan Andersson varit besvärad af yrse!. Dagen efter nu ätalade uppträde eller den 6 sistl. April hade Andersson anhållit om entledigande från sin tjenst, men icke erhållit afskedsbetyget förr än den 20 April, emedan vittnet i egenskap af föreståndare för institutet på allt möjligt sätt sökt öfvertala Andersson att stanna qvar. Löjtnant Lindencrona hade icke något väsendtligt att upptysa; han hade aldrig hört att Andersson varit näsvis mot kapten Wahlfelt, och tog på sin aflagde ed sanningsenligheten af ett till domstolen inlemnadt skriftligt intyg af innehåll att Andersson, efter det han fått stryk, utan synbar förändring förrättat sina söromål. Kammarskrifvaren Linde hade vid ett tillfälle för tvenne år sedan i fäktsalen hört att Andersson varit näsvis emot kapten Wahlfelt. Tillfrågadt om de närmare omständigheterna i afeeende på denna näsvishet, svarade vittnet: Jag minns ej sä noga, men jag vill påminna mig att Andersson svarade emot, liksom han ieke ville åtlyda kaptenens befallning, och för denna sin missaktning, genom opassande svar, erhöll han en lämplig tilltättavisning af kaptenen Wahlfelt Vittnet hade nägra dagar efter det åtalade tillfället inom institutets lokal blifvit af en officer underrättadt derom att Andersson fått stryk af kapten Wahlfelt. Vittnet hade då fäst uppmärksamhet på Andersson, hvilken säg ut likasom förut. Vittnet hade för öfrigt aldrig hört Andersson vara näsvis met hvarken ärare eller elever. Hr Hjalmar Ling berättade att han aldrig förnummit Andersson vara näsvis eller stursk hvarken mot Srare eller elever, utan städse på det mest berömliga Sätt förrättat sina äligganden. Vittnet intygade att Andersson efter den åtalade misshandlingen nödgats anlita biträden för att förrätta de tyngre göromålen. Br Forsselius förklarade att något afseende icke j! borde fästas å löjtnant Lindeneronas och kammarskrifvaren Lindes vittnesmäl, dä de icke hade nägot att omförmSäla rörande den åtalade händelsen, och An dersson derförutan icke blifvit för ringaste förseelse tilltalad. Dessutom yrkades att grefve Sparre måtte personligen kallas att hos domstolen sig infinna för att öfvervara justering af hans föregäende rättegängsdag afgifne vitsnesberättelse. Härtill lemnade domstolen bifall, och uppsköt målet till den 1 nästkommande Juni, till hvilken tid grefve Sparre skulle kallas och dervid parterne åter borde sig inställa. — Sistl. onsdags middag observerades en häftig! ök uttränga ur ett vindsfönster uti huset N:o 19 vid Ladugärdslandstorg, hvilket härledde sig deraf, at eld antändt och nästan förbränt karm och bågar till 5 nämnde fönster. Lyckligtvis blef elden i tid dämpad, S innan den hunnit vidare sprida sig. Den tros hafva I