Aftonbladet – 19 maj 1854, sida 3

— Hon har varit Cornelias barnflicka förut. Jag har länge anat att hon varit hos er, fru Loos, alltsedan jag hörde en berättelse af madam Hofverberg på tukthuset. Men derom framdeles. Alltnog... Cecilia har skrifvit detta bref. — O min Gud! samma unga flicka, hvilken såsom oarn vistades i mitt hus... Var det väl möjligt att jag cke skulle känna igen henne?... Jo tyst, jag erinrar mig... Detta hår, dessa ögon föreföllo mig bekanta; men hvarför sade hon då ingenting sjelf... Hvarför yppade hon icke hvem hon var? Huru förklara denna gåta? — Sitt ner min fru, så skall jag berätta er de båda barnens historia så vidt jag känner den, — sade öfversten. — Den är i sanning sällsam nog. Öfversten omtalade allt hvad han visste angående de båda fosterdöttrarnes öden. Då han kom till madam Hofverbergs berättelse på dödsbädden, bleknade fru Loos, och var nära att:falla 1 vanmagt. — Store Gud! hvad säger ni! — utbrast hon förvånad, — Gyllensten, — säger ni, — skulle komma i besittning af ctt arf genom detta barns undanrödjande ... Gyllensten, min första mans systerson, som också ärfde honom, sedan min dotter... min lilla Mathilda dött... — Hvad säger ni? — ropade Stobee, — skulle då äfven Cecilia vara... Min Gud, så sällsamt! — I sanning sällsamt! — upprepade major Loos. — Men huru finna ljus i detta mörker? Knappt hade han yttrat dessa ord, innan dörren häftigt upprycktes, och Broms visade sig på tröskeln. — Det är en ung flicka derute, som vwvill tala med öfversten, — sade han, under det ett leende af glädje flög öfver hans väderbitna, milda, trofasta drag. — Hon kommer direkte från Tyskland, säger hon, med ett fartyg som nyss kastat ankar i hamnen vid Ystad... Broms fick ej tala till punkt. Öfversten stötte undan honom, och slöt i sina armar den unga flickan som, i sin enkla bonddrägt och med halmhatten lätt fästad öfver de rika lockarne, äfven i denna kostym syntes förtjusande. — Min ädle välgörare... min far, — stammade Cecilia utom sig... — Ej din far längre, älskade barn, sedan din mor blifvit dig återgifven, — sade öfversten. — Känner ni igen henne, — fortfor han vänd till Mathilda, som uppstigit och skyndat emot Cecilia. -— Säger er icke ert hjerta att äfven hon är er dotter? ... j