Aftonbladet – 19 maj 1854, sida 2

EN ANN lig ånyo . .. och äran... äran att strida för den förevigade konungens skyddling... Och få vi honom väl erkänd i Holstein... hvem vet hvad som sedan kan inträffa . . . Fredrik ådrager sig med hvarje dag allt mera folkets missnöje. Sjelf vet du huru ständerna betrakta: honom . . . Horn och Gyllenborg kifvas om makten, men! ännu har den förre öfvertaget, och jag tror icke att han ännu helt och hållet glömt sina holsteinska sympatier. Kom så snart som möjligt. Den politiska skådeplatsen öppnar nya intressanta vuer. Du måste taga del i striden. Vi längta alla efter dig. Kom snart. Din tillgifne Cederhjelm. Under läsningen af detta bref hade Broms oaflåtligt fixerat sin gamle vapenbroder, för att se hvad verkan det skulle utöfva på hans sjuka hjerta. Öfverstens ansigte hade ljasnat vid genomläsningen af vännens skrifvelse, de dystra molnen försvunno från hans panna — för ett ögonblick glömde han sina enskilda sorger, glömde sjelfva det ställe, hvarpå han befann sig. Han sprang upp från mossbänken, på hvilken han satt, och fattade häftigt den gamle redlige Carolinens hand. — Skola vi åter kasta oss i striden? — uibrast han. — Cederhjelm skrifver att Fredrik och czaar Peter vilja hjelpa vår hertig tillbaka till sina arfländer ... Hvad säger du? Skola vi ej vara med ifall vapenmakten måste användas ? — Det skola vi — utropade Broms förtjust — ta mig fan skola vi ej det... Och sedan — fortfor har hviskande — sedan tåga vi från Holstein med en arm, förena alla goda medborgare och alla tappra Caroliner ji Sverige med oss och köra äppeltysken för fan i våld eller tvinga honom åtminstone att utnämna Carl Fredrik till tronföljare . . . — Du har rätt — ropade Stobåe lifligt. — Och ni — återtog Broms — ni har nu ingen hustru, öfverste, som håller er qvar vid hemmet... Ni äl fri som fågeln, ni är ju så godt som ungkarl nu igen... Öfversten spratt till. Broms hade vidrört det blö dande såret i hans bröst. Han betäöckte sitt ansigte mec banden och nedsjönk på mossbänken. — Hvad nu då! Hvad fattas er min öfverste... — Ack — jag har lidit djupt, Broms. Jag står en Isam i verlden, deruti har du rätt. Dessa moderlösa bar läro det enda som återstå mig... sedan Catharina döt tloch min unga fosterdotter — Cecilia — som älskad I mig så högt, blifvit mördad.