Aftonbladet – 17 maj 1854, sida 2

andra kastas handlöst ut på ödenas stormande haf... Hvilken stjerna skall väl nu vägleda mig... hvilken räddande engel skall väl nu utsträcka handen, för att rycka mig undan olyckan och nöden? Hon behöfde icke frukta. Öfver henne vakade en mild försyn ... och i hennes hjerta bodde ännu den himmelska oskuld, den jungfruliga renhet som förde henne obefläckad genom lifvets alla stormar, genom frestelsernas alla blindskär. TJUGUFJERDE KAPITLET. Redan sänkte Julisolen sitt rodnande hufvud mot böljornas glittrande salar i vester. Östersjöns spegel darrade för en sakta vindflägt. Med slappa dukar gungade en och annan seglare fram öfver de lugna djup, i hvilkas afgrund stormens andar bo och dödens fasor rufva. Vi äro i Pommern, vid kusten af hafvet, några mil från Stralsund. En väg, beskuggad af pilar och bokar, leder upp till ett förtjusande landtställe, hvars fasad framskymtar mellan de yppiga träden. Vid början af denna väg, just der den bildade en rät vinkel med den frän Stralsund kommande stora landsvägen, hade en ung, skön flicka, klädd i det pommerska bondfolkets enkla men behagfulla drägt, nedsatt sig för att hvila. Hon tycktes vara trött af vägen, och kastade stundom längtande blickar upp till det inbjudande och täcka landtställe, som framskymtade i fonden. En djup suck höjde hennes bländande barm. Det lilla, outsägligt sköna hufvudet, som betäcktes af en bredskyggig halmhatt, sjönk ned mot hennes hand, hvilken syntes allt för fin och hvit, för att någonsin hafva förrättat bondfolkets grofva sysslor. — O min Gud, hvart skall jag taga vägen, — suckade den unga flickan för sig sjelf, — ensam öfvergifven af hela verldeh, i ett främmande land, utan penningar, utan en vän till hvilken jag kan taga min tillflykt, och utan rättighet att återvända till fäiderneslandet, till de mina som älskat mig så högt, som om jag varit deras eget barn? Skall då ödet aldrig tröttna att förförfölja mig... att oupphörligt beröfva mig hvarje fristad, som goda menniskor öppnat åt mig?..