Aftonbladet – 3 maj 1854, sida 2

Celadon suckar nu äter, lik en öm och smäktande herde Om rycktet icke :allt för mycket ljuger, så lärer icke heller herdinnan vara alldeles döf för hans eder och löften... Qui vivra verra ..o I en dylik ton fortgick detta bref, som alldeles bragt Regina utom sig. Hon slutade med att sönderrifva skrifvelsen i små bitar, dem hon strödde omkring på golfvet. — De skola få ångra detta, — återtog hon; Regina v. Duwald skall icke visa sig ovärdig sitt rykte... En blodig förolämpning fordrar en blodig hämnd. Må Fredrik darra på sin tron! ännu står den icke nog säker! En kammarpigas inträde afbröt Reginas tankar. — Det är en herre derute, som önskar tala med nådig frun, — sade hon. — Han säger, att ni befallt honom hit. — Jag vet, jag skall strax komma. Bed honom sitta ned så länge, och kom sedan och hjelp mig med min klädsel. Efter en fjerdedels timma var den ännu sköna qvinnans toilett färdig, Med lika retande behag som någonsin mötte hon löjtnant Kilstedt i det yttre rummet. Denne steg upp och bugade sig artigt. På en vink af Regina återtog han sin plats, hvarefter friberrinnan slog sig ned i en fåtölj bredvid honom. — Det är ni, min herre, som var närvarande vid den olycklige Gyllenstens död, — började hon, i det hon förde näsduken till ögonen. — Ja, min fru... och det är på hans begäran, som jag infunnit mig hos er. Ni vet att han åt oss båda lemnat sin hämnd i testamente. Ni kan vara fullkomligt öppenhjertig emot mig, min fru. — Men vet ni då icke min herre, att alla våra försök till hämnd på öfverste Stobee hittills misslyckats. Vi hafva med ihärdighet och fintlighet smidt planer, ... man har förstått att undvika dem alla. Och än mer... vad vill ni att jag skall göra i närvarande omständigheter? Har ni icke hört att jag fallit i onåd? — Man har berättat det, ers nåd. — Nåväl... hvad skall jag göra. Endast en utväg står mig öppen — flykten... flykten till ett fremmande and, för att derstädes dölja min harm öfver den otacksamhet, hvarmed man behandlat mig... — Min fru — afbröt Kilstedt, — jag känner genom vår gemensamma väns berättelse alla de tjenster ni gjort conungen, alla de uppoffringar, ni för hans skull un