Aftonbladet – 27 april 1854, sida 3

— Vid satan! du skall icke håna längre, — skrek Gyllensten och höjde sin väria. — Denna gång skall min klinga finna ditt hjerta, skulle jag också sjelf nödgas pantsätta min själ åt afgrundens furste. — Tror du då att det finres någon bit deraf, hvaraf han icke längesedan är i besittning... Bof, mördare! hvar har du gjort utaf Cecilia, den unga, älskliga, oskuldsfulla flickan? Ryker icke hennes blod från dina händer, bandit! Ha, du bleknar, du bäfvar, du darrar! Du har då mördat henne... — De komma, de komma! — mumlade Gyllensten, hvars fina öra uppfångat ljudet af en vagn, som närmade sig. — Det är för sent, ... jag kan icke rädda mig... Men jag skall hämnas... Han rusade fram och måttade ett stygn åt öfversten, som icke hann tillräckligt parera det. Gyllenstens värja rispade upp huden på Stobees venstra arm. Jaså, du strider som skurkar äro vana... — roade denne. — Du smyger dig på din fiende, som en lodhund i mörkret... Akta dig eländige!... Klingorna korsades under den ursinnigaste förbittring. Båda voro skickliga fäktare, men innan striden ännu hunnit slutas, rullade en vaga fram på gården. En äldre man af ett vördnadsvärdt utseende steg ur, och skyndade fram till de stridande, åtföljd af tvenne rättsbetjenter, som tillika med honom lemnat vagnen. — Håll, — ropade Stobge, — döda honom icke... Den eländige förtjenar icke falla i ett ärligt envig... Fort, gör er skyldighet och grip honom, gensdarmer ! Inom några ögonblick var Gyllensten kullkastad på marken, afväpnad, och hans händer bakbundna. Den gamle mannen framträdde till Stobe, som med förvåning dragit sig några steg tillbaka, betraktande på afstånd detta oväntade uppträde. — Min herre, — sade gubben, — hvarför slogs ni med denne man. — Emedan han är en skurk, en usling, som jag föresatt mig att tukta. Men hvilka nya brott har han nu begått, eftersom han fängslas så här? — O, det är en förfärlig historia, — sade den gamle mannen sorgligt. — Föreställ er, min herre... hur får jag titulera er? ... — Mitt namn är Stobee, öfverste i svensk tjenst. Se här mitt pass, om ni-tviflar på min uppgift... — öfs icke, behöfs icke... jag tror er fullkomligt. Mitt namn är grefye VY. Jag är kammarherre: vid